Det har varit mycket prat om NATO på sistone. De vanliga diskussionerna—vem som betalar sin rättvisa andel, om Amerika borde stanna eller dra sig tillbaka, och om vissa europeiska länder lever på amerikanskt militärt skydd—dominerar återigen debatten. Men mitt i allt detta verkar en avgörande sanning ignoreras: det enda land som någonsin har åberopat artikel 5, själva grundstenen i NATOs kollektiva försvar, är USA.
Det stämmer. All denna kritik om att Amerika bär en oproportionerlig börda, om att europeiska allierade måste bidra mer, och om att NATO är dysfunktionellt, bortser från en enkel realitet—när det verkligen gällde, när en NATO-medlem faktiskt blev attackerad, var det varken Europa, Kanada eller någon annan som ropade på hjälp. Det var Amerika. Och NATO, förtjänstfullt nog, svarade på uppmaningen efter attackerna den 11 september 2001.
Så om USA är själva ryggraden i NATOs militära styrka, om det är det enda land som faktiskt har behövt NATOs löfte om gemensamt försvar, varför är det då just USA som ifrågasätter alliansen mest? Och ännu viktigare, varför ställer ingen den mer brännande frågan—varför är Turkiet fortfarande med i NATO?
Turkiet: NATO-medlemmen som agerar som en fiende
Om vi ska prata om NATOs framtid måste vi börja vara ärliga om de verkliga problemen inom alliansen. Och Turkiet är ett av dem.
Under Recep Tayyip Erdoğans styre har Turkiet alltmer agerat som en fiende snarare än en allierad. Det hotar andra NATO-medlemmar som Grekland, blockerar viktiga militära beslut och närmar sig Ryssland, bland annat genom att köpa ryska S-400-missilsystem—vilket utgör ett direkt säkerhetshot mot NATOs egen militära infrastruktur. Som om det inte vore nog har Turkiet öppet stöttat grupper som Hamas, vilka NATO-allierade (inklusive USA och EU) har klassificerat som en terroristorganisation.
Sedan har vi frågan om Sveriges NATO-medlemskap. Erdoğan höll Sverige gisslan i månader och vägrade godkänna deras inträde med svepande anklagelser om att ”hysa terrorister.” Detta samtidigt som Turkiet självt ger skydd åt islamistiska extremister och använder NATO som en sköld medan de spelar dubbelt spel mellan Ryssland och väst.
Så återigen, varför är det USA—det enda landet som faktiskt behövt NATOs hjälp—som debatterar om det ska stanna kvar i alliansen, medan Turkiet får fritt spelrum att underminera NATO inifrån?
Växande krav på att Turkiet ska uteslutas
Det finns allt fler röster som kräver att Turkiet ska avlägsnas från NATO, och det är inte bara amerikanska konservativa som lyfter frågan. Israel har öppet krävt att Turkiet ska uteslutas efter Erdoğans upprepade hot om att invadera och förstöra Israel—knappast beteendet hos en pålitlig allierad. Europeiska politiker, som Geert Wilders, har uttryckt samma sak och ifrågasätter varför NATO tolererar ett regimen som systematiskt underminerar västvärldens säkerhet.
Trots allt detta fokuserar debatten i USA fortfarande på huruvida Amerika överhuvudtaget ska vara kvar i NATO, istället för att ta itu med det verkliga problemet: de inre hoten inom alliansen.
Ingen formell mekanism för uteslutning—och det måste förändras
Det finns ingen formell mekanism i NATOs grundfördrag för att utesluta en medlemsstat. Artikel 13 i fördraget tillåter frivilligt utträde, men innehåller ingen process för att tvinga ut en medlem. Den tidigare NATO-generalsekreteraren Jens Stoltenberg slog 2021 fast att en sådan mekanism inte borde införas och sa:
"NATO har ingen mekanism för att utesluta medlemmar. Och jag kommer inte att rekommendera att det införs i vårt grundfördrag."
Men oavsett vad Stoltenberg ansåg, är verkligheten att det absolut måste finnas en väg att avlägsna fientliga eller obstruerande nationer från NATO. Tanken att ett land som Turkiet—som aktivt hotar NATO-allierade, underminerar den kollektiva säkerheten och stärker fiender—kan få skydd under alliansens paraply utan några konsekvenser är en uppenbar brist i systemet som måste åtgärdas.
Diplomatiskt tryck må vara NATOs standardlösning på interna konflikter, men förr eller senare måste alliansen inse att hot inifrån kan vara lika farliga som hot utifrån. En ny ram för uteslutning—antingen genom en ändring av fördraget eller en särskild konsensusbaserad process—måste införas för att NATO ska slippa hållas gisslan av länder som motverkar dess grundläggande principer.
USA måste leda NATO-diskussionen åt rätt håll
Om NATO ska förbli starkt måste det vara en allians av riktiga allierade, inte en samling självbetjänande opportunister. USA borde inte ifrågasätta sin egen roll i NATO—det borde ifrågasätta vilka andra som faktiskt hör hemma i alliansen.
Turkiets agerande har gång på gång visat att landet inte står i linje med NATOs uppdrag. Det är dags att USA och dess europeiska allierade slutar blunda för problemet och börjar ställa den verkliga frågan:
Borde NATO äntligen börja skydda sig självt—från insidan?