Ur ett europeiskt perspektiv väcker USA:s senaste agerande i Ukrainakonflikten allvarliga farhågor. Rapporter tyder på att USA förbereder sig för att dra sig tillbaka från fredsförhandlingarna om inga framsteg görs inom några dagar — ett beslut som, om det genomförs, riskerar att gynna de ryska ambitionerna istället för att motverka dem.
Den 17 april 2025, under vapenvilasamtalen i Paris som leddes av Frankrikes president Emmanuel Macron, klargjorde USA:s utrikesminister Marco Rubio att om inga meningsfulla framsteg sker inom de närmaste dagarna, kommer USA att dra sig tillbaka från sina försök att medla mellan Ukraina och Ryssland. Samtidigt meddelade Kremls talesperson Dmitrij Peskov att något genombrott inte är att vänta, vilket tydligt signalerar Moskvas fortsatta taktik av förhalning.
Ukraina har redan visat sin vilja att arbeta inom det föreslagna ramverket för ett eldupphör. Ryssland, föga förvånande, fortsätter att obstruera och förhala. Ändå verkar Washington vara på väg att backa — ett steg som hotar inte bara Ukrainas framtid utan också Europas säkerhet som helhet.
Ser inte USA själva hur de riskerar att överge det mål de själva påstår sig eftersträva?
Europeiska unionen har varit tydlig: en rättvis och varaktig fred måste bygga på Ukrainas fulla suveränitet, territoriella integritet och de grundläggande principerna i internationell rätt. Inget fredsavtal får påtvingas Ukraina utifrån. Europa kräver att Ukraina inte tvingas göra eftergifter under hot — och att Europas säkerhetsintressen, inklusive de hos nya Nato-medlemmar som Sverige, värnas.
Att lämna Ukraina ensamt inför Ryssland är oacceptabelt för Europa. Och det är lika oacceptabelt för Sverige, som nyligen gick med i Nato just på grund av det ökande hotet från Moskva.
Målet måste vara tydligt: en hållbar och rättvis fred som försvarar Ukrainas framtid och avskräcker framtida rysk aggression. Men om USA drar sig undan från sitt diplomatiska engagemang kommer det att uppmuntra Ryssland, belöna dess förhalningstaktik och lära auktoritära regimer världen över att trots och uthållighet lönar sig.
Om Washington verkligen förstod hur incitament fungerar, skulle de agera annorlunda. Amerika borde offentligt och entydigt säga till Moskva:
"Detta är er sista chans att förhandla. Ukraina har redan gjort svåra kompromisser, men dörren kommer inte att stå öppen för evigt."
En starkare amerikansk hållning borde tydligt klargöra att:
Om Ryssland vägrar fred måste Amerika leda västvärlden mot en politik som antingen säkerställer Rysslands militära nederlag eller Rysslands fullständiga ekonomiska kollaps.
Offentliga åtaganden spelar roll. Tydliga och offentliga uttalanden skapar ansvar och visar verklig beslutsamhet. Att öppet deklarera denna linje skulle sända en stark signal till Moskva och samtidigt lugna Europa om att amerikanskt ledarskap fortfarande står fast.
Detta är särskilt brådskande när man ser på den förändring som skett i den amerikanska positionen. President Donald Trump lovade en gång att få slut på Ukrainakriget "inom 24 timmar" efter sitt tillträde. Detta löfte ändrades senare till att kriget skulle avslutas "inom 100 dagar". Nu har det urholkats ytterligare: om inget avtal nås inom de närmaste dagarna kommer USA helt enkelt att dra sig tillbaka.
En sådan utveckling är inte ett tecken på styrka. Det är ett tecken på svaghet — och Europa ser det.
Idag ser vi hur Amerika riskerar att upprepa samma misstag: att framstå som obeslutsamma och dra sig undan när beslutsamhet behövs som mest.
För Europa — och särskilt för Sverige, som nu står i centrum av Natos nya säkerhetsstruktur — är detta mer än nedslående. Det är farligt.
I Ukrainas kamp står hela Europas framtida stabilitet på spel. Om Washington sviker, kommer det inte bara att vara ett strategiskt misslyckande — det kommer att vara ett historiskt ledarskapsmisslyckande, och konsekvenserna kommer att kännas långt bortom Ukrainas gränser, även här i Sverige.