Under de senaste åren har vi märkt en oroande trend bland vissa höger- och centerhögergrupper: en växande sympati för Ryssland och en uppmaning till omedelbar fred i det pågående kriget i Ukraina. Även om vi ser oss själva som konservativa – och många skulle nog placera oss i det som ofta kallas högerkategorin – tar vi starkt avstånd från den här uppfattningen. Att stödja Ryssland i den här konflikten handlar inte om att värna konservativa värderingar eller att försvara nationell suveränitet – det handlar om att möjliggöra aggression, undergräva själva principerna för nationell integritet och blunda för despotism. Att vara konservativ innebär inte att man stödjer auktoritära regimer eller rättfärdigar invasioner bara för att de utmanar den liberala världsordningen. Det finns en felaktig föreställning om att Ryssland är en förkämpe för traditionella värderingar och kulturell konservatism. Ja, Ryssland framställer sig som en försvarare av nationell identitet och som ett land som motsätter sig globalismens framfart med mångkultur, könsideologi och moralisk förfall. Och visst – många högerkonservativa, inklusive vi, är emot dessa globala trender. Men att alliera sig med Ryssland på grund av deras retorik kring kulturella frågor innebär att man förbiser en grundläggande princip: respekt för nationell suveränitet. Om vi som konservativa tror på ett lands rätt till okränkbara gränser, hur kan vi då ursäkta Rysslands uppenbara brott mot Ukrainas suveränitet? Ukraina har rätt att existera som en självständig nation. Ingen annan stat, oavsett hur traditionell eller konservativ den påstår sig vara, har rätt att invadera och annektera dess territorium under förevändning av historiska konflikter eller geopolitiska strategier.
Vissa hävdar att Natos expansion provocerade Ryssland och att väst bär en del av skulden för konflikten. Men låt oss vara tydliga – Ukraina är en suverän nation. De fattade sina egna beslut om sina allianser och sin framtid. Om vi börjar acceptera logiken att mäktiga nationer har rätt att diktera sina grannländers val, överger vi själva essensen av vad det innebär att vara nationalister. Att stödja Ryssland i det här kriget vore ett svek mot vår grundläggande tro på självbestämmande – samma tro som vi har när det gäller vår egen nations rätt att välja sin väg utan yttre inblandning.
Det här handlar inte om att ställa sig på västvärldens eliters sida eller att stödja liberala agendor. Det handlar om att stå på principernas sida. Högerpolitik bör handla om rättvisa, rättfärdighet och försvar av nationell identitet – värden som bör gälla för alla nationer, inte bara vår egen. Att stödja Ukrainas rätt att försvara sig är i linje med dessa värden. Att däremot kräva en vapenvila i detta skede, när Ryssland fortfarande kontrollerar stora delar av Ukraina, skulle belöna aggression och sända en farlig signal till andra auktoritära regimer: invadera först, förhandla sedan. Det är inte fred – det är kapitulation förklädd till diplomati.
Vi avfärdar också idén att motstånd mot kriget skulle vara en fråga om ekonomisk pragmatism. Ja, sanktionerna mot Ryssland har orsakat ekonomiska svårigheter, särskilt med stigande energipriser. Men att överge Ukraina för att få kortsiktiga ekonomiska lättnader är både fegt och kortsynt. Styrka kräver uppoffring, och om vi tror på en värld där rätt går före makt måste vi vara villiga att uthärda prövningar för att upprätthålla dessa principer. Att ge vika för ekonomiska påtryckningar och belöna despotism kommer inte att skapa stabilitet – det kommer att bjuda in till mer kaos i framtiden.
Många på högerkanten har tröttnat på utländska krig, särskilt efter år av misslyckade amerikanska interventioner i länder som Irak och Afghanistan. Det är förståeligt. Men det här kriget är annorlunda. Ukraina har inte invaderat något annat land – det blev invaderat. Att stödja Ukraina handlar inte om att vara krigsförespråkare – det handlar om att vara förespråkare för suveränitet. Det är en stor skillnad mellan onödig interventionism och att stå upp för en nation som blivit attackerad. Att blanda ihop dessa två är både intellektuellt ohederligt och moraliskt svagt.
I grunden är frågan enkel. Högerkonservatism handlar inte om att heja på auktoritära regimer som pratar tufft och trotsar den liberala västvärlden. Det handlar om att bevara nationers integritet, respektera deras suveränitet och avvisa idén om att makt ger rätt. Rysslands agerande i Ukraina strider mot dessa principer. Att kräva en vapenvila nu, när Ryssland fortfarande kontrollerar ukrainskt territorium, är inget annat än en kapitulation. Fred är önskvärt, men endast en rättvis fred – en som inte belönar aggression och bestraffar offret.
Vi står fast vid vår övertygelse om att Ukraina har rätt att försvara sig, och vi avfärdar varje påstående om att högerpolitik skulle innebära att man ställer sig på despoters sida. Sanna högerkonservativa värden bygger på styrka, integritet och respekt för nationell identitet – inte på att ursäkta invasioner eller möjliggöra auktoritära maktövertaganden. Att stödja Ukraina handlar inte om att omfamna liberalism eller globalism – det handlar om att stå upp för de principer som definierar vilka vi är.