I den ständigt föränderliga världspolitiken är få relationer mer ifrågasatta än den mellan USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin. Trump har vid upprepade tillfällen uttryckt sin beundran för Putin, men historien lär oss att allianser mellan auktoritära ledare sällan är byggda på förtroende och ofta kollapsar under sin egen tyngd.
Ett av historiens mest ökända maktförbund var Molotov-Ribbentrop-pakten från 1939 – ett tillfälligt icke-aggressionsavtal mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Hitler och Stalin kom överens om att dela upp Östeuropa mellan sig, vilket gjorde det möjligt för Tyskland att invadera Polen utan sovjetiskt ingripande. Men inom två år bröt Hitler avtalet och inledde Operation Barbarossa, vilket resulterade i en av de mest förödande konflikterna i världshistorien. Detta visar att allianser som bygger på makt snarare än förtroende är extremt instabila och ofta leder till katastrofala konsekvenser.
Kan relationen mellan Trump och Putin gå samma väg? Flera faktorer pekar på att deras relation snarare är opportunistisk än genuin. Trumps historia visar att han har svårt att upprätthålla stabila relationer, även med sina närmaste rådgivare. Många av hans tidigare ministrar och nationella säkerhetsrådgivare har antingen sagt upp sig eller blivit avskedade och har efteråt vittnat om en kaotisk ledarstil utan lojalitet eller långsiktig strategi. Trump har systematiskt vänt sig mot tidigare allierade, dragit in deras säkerhetsklassificeringar och försökt hämnas på dem som har utmanat honom.
Samtidigt har Putins styre i Ryssland präglats av absolut kontroll, politiskt förtryck och brutalt eliminerande av oppositionen. Kritiker – oavsett om de är journalister, politiker eller tidigare insidermedarbetare – har mött misstänkta dödsfall, ofta genom förgiftningar, "självmord" eller mystiska fall från höghus. Hans regim styr genom ett utstuderat system av rädsla, där lojalitet endast existerar så länge den är användbar. Putin skapar inga vänskapsband – han skapar verktyg och gör sig av med dem när de inte längre tjänar hans syften.
Detta väcker en avgörande fråga: Varför är Trump så underdånig gentemot Putin? Vissa analytiker menar att Ryssland under lång tid kan ha haft komprometterande material – kompromat – på Trump, möjligen från hans affärsrelationer och besök i Ryssland på 1980- och 1990-talet. Teorin om att Trump på något sätt har varit en rysk tillgång, vare sig han själv inser det eller inte, har varit föremål för seriös diskussion bland underrättelseexperter. Kremls bevisade inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016, samt Trumps konsekventa vägran att kritisera Putin, ger ytterligare bränsle åt denna misstanke.
Men kanske är det mest skrämmande med denna relation att båda dessa ledare, Trump och Putin, bara kan beskrivas som psykopater. Båda drivs av en extrem makthunger, en total brist på empati och en beredskap att offra andra för att bevara sin egen position. Trump har visat detta gång på gång genom sitt svek mot tidigare allierade, sitt förakt för demokratiska institutioner och sin narcissistiska inställning till makt. Putin å sin sida har gjort sig känd för att utan tvekan eliminera sina motståndare, oavsett om det handlar om politiska fiender, oliktänkande eller personer som råkat komma för nära sanningen.
Om denna dynamik inte är en relation mellan jämlikar, vad händer då när den bryts? Om Trump av någon anledning försöker distansera sig från Putin, visar historien att en sådan splittring knappast sker utan dramatik. Hitler-Stalin-pakten är en påminnelse om hur snabbt maktförbund mellan auktoritära ledare kan förvandlas till öppet krig.
Det mest riskfyllda scenariot är att relationen urartar till en direkt konflikt, vilket skulle kunna få oförutsägbara geopolitiska konsekvenser. USA och Ryssland är fortfarande världens två största kärnvapenmakter, och ett allvarligt försämrat förhållande dem emellan skulle kunna leda till en ny global kris. Med Putin redan involverad i ett blodigt krig i Ukraina och Trump alltmer pressad av både juridiska och politiska hot i USA, är risken för felberäkningar större än någonsin.
Europa måste särskilt förbereda sig på konsekvenserna. Historiskt sett har vår kontinent varit skådeplatsen för stormaktskonflikter, och om relationen mellan USA och Ryssland bryts samman kan vi återigen hamna i epicentret av eskalerande spänningar. Oavsett om det handlar om cyberkrigföring, ekonomisk destabilisering eller direkta militära hot, är riskerna alltför stora för att ignoreras.
Den avgörande frågan kvarstår: Hur länge kan denna relation hålla? Är det bara en tillfällig allians baserad på ömsesidig nytta, eller finns det en djupare koppling som håller Trump fast i Putins grepp? Om deras allians bryter samman, kommer USA att dra sig tillbaka in i isolationism? Kommer de amerikanska demokratiska institutionerna att återta kontrollen? Eller står vi inför ett ännu mörkare scenario – en direkt konfrontation mellan världens mäktigaste kärnvapenmakter?
Detta är frågor som borde stå i centrum för den politiska debatten. Om historien har lärt oss något är det att när två psykopater, båda besatta av makt och självintresse, ingår en skör allians, måste världen förbereda sig på det oundvikliga ögonblicket när den faller samman. Västvärlden, och särskilt Europa, har inte råd att stå handfallen. Riskerna är för stora, och insatserna är globala.