I Europa, och särskilt i Sverige, hör vi ofta skarpa fördömanden av auktoritära regimer som försöker expandera sina gränser genom aggression. Rysslands invasion av Ukraina, dess ockupation av delar av Georgien och dess hot mot Baltikum ses som allvarliga säkerhetshot. Kinas anspråk på Taiwan och militariseringen av Sydkinesiska havet är något vi ser som ett hot mot den globala stabiliteten.
Men när USA:s nuvarande president, Donald Trump, öppet pratar om att annektera Grönland, ta kontroll över Panamakanalen eller antyder att delar av Kanada borde tillhöra USA – var är då upprördheten? Var är granskningen? Varför tvekar europeiska politiker och medier att kalla detta för vad det faktiskt är?
Donald Trump har en lång historia av uttalanden som, om de togs på allvar, borde utlösa larm. Han har föreslagit att köpa Grönland från Danmark, ett förslag som möttes med både förvirring och förakt från den danska regeringen. Han har talat om att kontrollera Panamakanalen, trots att den tillhör Panama. Det finns också uttalanden, ibland skämtsamma, ibland inte, om att USA borde ha kontroll över delar av Kanada på grund av dess naturresurser.
Om Vladimir Putin hade gjort liknande uttalanden om delar av Finland eller Kazakstan, eller om Xi Jinping talade om att "återförena" Mongoliet eller återta Okinawa, skulle västerländska ledare omedelbart fördöma det som farliga territoriella ambitioner. Ändå, när Trump antyder att USA borde ta över andra länders territorier, möts det av en märklig tystnad från Europas politiska etablissemang.
I Sverige och resten av Europa är politiker och medier snabba med att kalla Putin en diktator och peka ut Kinas expansionism som ett globalt hot – med all rätt. Men varför tillämpar vi inte samma standard när USA uttrycker liknande ambitioner?
Kanske är det för att USA fortfarande ses som en demokrati, och dess militära aktioner historiskt sett har framställts som insatser för att "sprida demokrati" snarare än imperialistiska projekt. Men gör demokrati imperialistiska ambitioner mer acceptabla? Om en folkvald ledare börjar prata om att annektera andra länders territorier, blir det då mindre farligt än om en diktator gör det?
Trumps sätt att utöva makt liknar alltmer ledare som Putin och Xi. Hans försök att undergräva institutioner, ifrågasätta valresultat och bygga en personkult är tydliga tecken på en auktoritär mentalitet. Hans syn på utrikespolitik – där allierade behandlas som vasaller, internationella avtal ses som hinder och gränser betraktas som flytande linjer som USA kan rita om efter eget behag – borde väcka oro i Europa.
Om Sverige och andra europeiska länder menar allvar med att stå emot expansionistiska hot, måste vi vara beredda att kritisera alla former av sådan retorik, oavsett varifrån den kommer. Vi kan inte välja och vraka när vi ska fördöma territoriella ambitioner beroende på vem som uttrycker dem.
Den tystnad vi ser från europeiska ledare antyder antingen en rädsla för att provocera Washington eller en naiv tro att Trumps ord är tomt prat. Men historien visar att när maktfullkomliga ledare talar om att vilja ha land, menar de det ofta. Putin pratade om att Krim tillhörde Ryssland långt innan han invaderade det 2014. Kina har kallat Taiwan en ”avvikande provins” i årtionden innan de började hota med militärt våld.
Att avfärda Trumps retorik som enbart nonsens är ett misstag. Om Europa verkligen värnar om suveränitet och den internationella ordningen, måste vi hålla USA ansvarigt på samma sätt som vi gör med Ryssland och Kina. Om vi kallar Putin och Xi expansionistiska hot, bör vi tillämpa samma granskning på Trump när han antyder att USA ska ta det man vill ha.
Det är dags för svenska och europeiska politiker att sluta låtsas som att Trumps retorik är harmlös. Om vi är villiga att kalla Putin en diktator och Xi en totalitär ledare, borde vi inte tveka att ifrågasätta om inte Trumps ord och beteende speglar samma auktoritära drag.
Om demokrati handlar om lagar, regler och respekt för suveränitet, då ska ingen ledare få frikort att tala om expansionism – oavsett om de sitter i Kreml, Peking eller Vita huset.