Europas gängvåldskris: EU:s tystnad medan städer brinner

Gängvåldet i Europa har nått krisnivåer, och Bryssel – EU:s de facto huvudstad – börjar likna en krigszon. Bara idag skedde ännu en våldsam gängrelaterad skjutning i Belgien, vilket läggs till den växande listan av våldsdåd i Sverige, Tyskland och otaliga andra europeiska städer. Vid det här laget borde man förvänta sig att den belgiska regeringen – och till och med Europeiska unionen – skulle utlysa ett nödläge. Bryssel är trots allt hem för EU-byråkrater som Ursula von der Leyen och hennes armé av odugliga tjänstemän. Man skulle kunna tro att de vore oroliga för sin egen bakgård. Men det är de inte. 

Varför? För att de lever i en värld där de är skyddade från konsekvenserna av sina egna beslut. De har skattefinansierade livvakter, bor i exklusiva områden långt ifrån kaoset, och omger sig med barriärer – både fysiska och politiska – som håller verkligheten på avstånd. Samtidigt lämnas vanliga europeiska medborgare att försvara sig själva i städer som blivit laglösa krigszoner. 

Men kan de verkligen inte se vad som händer? Kan dessa politiker verkligen inte se Europa omkring sig kollapsa? Det är svårt att förstå en sådan nivå av verklighetsflykt – denna illusion de lever i där allt sägs vara under kontroll. Något är allvarligt fel. Och vanliga människor måste börja ställa frågor. 

Gängvåldets epidemi i Europa: En direkt följd av massinvandringen 

Låt oss vara ärliga om grundorsaken. Explosionen av gängvåld är ingen gåta – det är en direkt följd av decennier av okontrollerad massinvandring från länder där lag, ordning och moral inte har samma värde som i europeisk civilisation. EU, i sin fanatiska strävan efter "mångfald" och öppna gränser, har aktivt importerat de kriminella nätverk som nu sprider sig över kontinenten. 

Sverige, en gång ett fredligt och välordnat land, upplever nu bombdåd och skjutningar i en takt vi aldrig tidigare sett. Tysklands storstäder har blivit baser för klanbaserade kriminella nätverk som opererar nästan ostört. Och i Belgien är gängkrig, drivna av narkotikahandel, inte längre enstaka händelser – de har blivit en del av vardagen. Det här är inga tillfälligheter; det är en direkt konsekvens av de politikbeslut som de styrande i Bryssel vägrar att erkänna som misslyckade. 

Hur kan de se alla dessa ökande brottssiffror, sprängningar och mord – och ändå fortsätta låtsas som om allt är under kontroll? Tror de verkligen på sin egen propaganda, eller handlar det helt enkelt om att de inte bryr sig? Europas folk förtjänar svar. 

Och som alltid, när blodet har torkat och tragedin har slagit till, kommer samma ihåliga uttalande från de styrande: ”Våra tankar och böner går till offrens familjer.” Men det de aldrig säger är: ”Vi ber om ursäkt. Vi svek er. Vi misslyckades med att skydda er eftersom vi satte politisk korrekthet och vår ideologiska agenda framför ert liv och er säkerhet.” För det skulle kräva ansvarstagande – och det är något dessa politiker aldrig tänker ta på sig. 

EU:s totala likgiltighet inför medborgarnas lidande 

Trots den eskalerande krisen finns ingen nödsituation, inga brådskande policyändringar, och inget erkännande från EU:s ledarskap om att deras strategi är ett katastrofalt misslyckande. Istället hör vi samma tomma fraser om "social integration" och "samhällsinsatser", medan kropparna fortsätter att staplas och vanliga människor känner sig alltmer osäkra i sina egna stadsdelar. Varför accepteras detta? För att eliten inte drabbas. 

Ordet vi letar efter här är immunitet. EU:s ledare har immunitet från de konsekvenser de tvingar på resten av oss. De behöver inte oroa sig för gängvåld i sina avskilda bostadsområden, och deras barn går inte i samma skolor som vanliga medborgare, som nu fruktar för sin säkerhet. Deras "lösning"? Mer finansiering till odefinierade "sociala projekt" och hårdare lagar kring yttrandefrihet och polisens agerande – men ingen kontroll av gränserna. 

Kan de verkligen vara så blinda? Eller vet de precis vad de har skapat men är för arroganta – eller ideologiskt hjärntvättade – för att erkänna att de haft fel? Ju längre de ignorerar problemet, desto värre blir det. Men vi måste fråga oss: vid vilken punkt kommer de tvingas konfrontera konsekvenserna av sina egna beslut? 

Kommer Europa vakna innan det är för sent? 

Europa står vid ett vägskäl. Ju längre denna kris ignoreras, desto djupare kommer de kriminella nätverken att rota sig. EU:s ovilja att agera – eller ens erkänna problemets omfattning – bevisar att de inte bryr sig om säkerheten för vanliga medborgare. Så den stora frågan är: Hur mycket värre måste det bli innan folket kräver verklig förändring? Och kommer Europa vakna innan det är för sent?