Opinionsundersökningar om offentlig nakenhet och lagar kring anständighet visar en splittrad bild av samhällets attityder, men låt oss vara ärliga—resultaten handlar inte bara om mångfald i åsikter; de avslöjar en oroande trend av upplösning av samhälleliga normer, drivna av den liberala vänsterns obevekliga försök att rasera traditionella värderingar. Medan vissa undersökningar visar ökad tolerans för offentlig nakenhet i vissa sammanhang, visar andra på betydande motstånd, särskilt när det handlar om att utsätta barn och utsatta grupper för sådant beteende. Men även där motstånd finns drunknar det allt oftare i en berättelse som framhåller extrem individualism framför kollektivt välbefinnande.
Ta till exempel Storbritannien. En inlaga till det brittiska parlamentet från 2013 noterade att i två oberoende undersökningar som genomfördes med tio års mellanrum ansåg mindre än 1 % av de svarande att offentlig nakenhet borde vara olaglig. Detta framhålls som bevis på en “allmän acceptans” av icke-sexuell offentlig nakenhet bland den brittiska allmänheten. Men vad säger det egentligen? Att en högljudd minoritet, uppmuntrad av liberala ideologier, har lyckats flytta Overtonfönstret så långt att sunt förnuft nu anses vara förlegat. Det handlar inte om yttrandefrihet—det handlar om att rasera varje form av anständighet i framstegens namn.
Sedan har vi Nya Zeeland, där en undersökning från 2008 rapporterade att 54 % av de svarande stödde naturisters rätt att vara nakna på stränder, och mer än hälften av dessa godkände nakenhet på vilken strand som helst. Visst finns det fortfarande en grupp som anser att nakenhet är obscent, men att en majoritet är villig att tolerera sådant beteende visar hur djupt samhälleliga värderingar har urholkats. Den liberala vänstern, med sitt förakt för moraliska gränser, har gradvis underminerat idén om att offentliga platser borde vara trygga för familjer och en miljö där barn kan växa upp utan att i förtid utsättas för vuxna teman.
Jämför detta med Kanada, där undersökningar från 1990-talet visade betydande motstånd mot offentlig nakenhet. En undersökning från 1992 visade att 62 % av kanadensarna var emot “topfreedom” för kvinnor, och 1998 var 72 % emot toplöshet på stadens gator, 62 % i parker och 48 % på stränder. Denna nivå av motstånd speglar ett samhälle som fortfarande värderade offentlig anständighet vid den tiden—ett samhälle som erkände skillnaden mellan privat frihet och offentligt ansvar. Tyvärr skulle denna typ av motstånd idag sannolikt avfärdas som bakåtsträvande eller intolerant.
Här är kärnan i frågan: sunt förnuft säger oss att de flesta föräldrar inte vill att deras barn ska exponeras för nakenhet i offentliga miljöer. Idén om samhälleliga värderingar i detta sammanhang handlar inte om att tillfredsställa marginalgrupper eller att till varje pris tillåta extrem “uttrycksfrihet”; det handlar om att skydda barn, upprätthålla offentlig anständighet och säkerställa en sund, respektfull miljö för alla.
Fråga dig själv: Vad för slags samhälle vill vi skapa? Ett där allt är tillåtet, eller ett där det finns gemensamma normer som främjar respekt och omtanke om andra, särskilt de mest utsatta, som barn?
Det finns en skillnad mellan individuell frihet och offentligt ansvar. Bara för att någon kan gå runt toplös betyder det inte att det är något som samhället borde uppmuntra—eller ens tolerera—särskilt när det kan påverka andra negativt.
Ingen vettig person skulle medvetet utsätta sina barn för olämpliga situationer som offentlig nakenhet. Det är därför de flesta instinktivt stödjer policyer som främjar offentlig anständighet. Det handlar inte om att vara auktoritär; det handlar om att sätta rimliga gränser för det gemensamma goda. Utan dessa gränser riskerar vi att urholka respekt, värdighet och säkerhet i offentliga rum.
Om det är något som historien och psykologin lär oss, är det att barn imiterar det de ser. Att låta dem växa upp i en miljö där anständighet ignoreras skickar ett budskap om att allt är tillåtet, vilket kan få bestående negativa konsekvenser för deras mentala utveckling och förståelse av respekt för andra.
Är det ett sådant samhälle vi vill eftersträva? För om vi ska vara ärliga handlar den liberala vänsterns besatthet av att bryta ner varje norm och moralisk struktur inte om frihet eller framsteg—det handlar om kaos. Det handlar om att förvandla struktur och godhet till spillror för att främja en agenda av dekadens, allt medan det maskeras som frigörelse.
Politiska beslutsfattare som fortfarande har modet att stå upp för anständighet måste slå tillbaka mot denna våg. Offentliga platser borde förbli platser där familjer känner sig trygga, där barn inte exponeras för olämpligt beteende och där samhälleliga normer främjar respekt och värdighet. Allt annat är inte frihet—det är moralisk förfall som maskeras som framsteg.