Ge dem ett finger, och de tar en kontinent: EU:s utveckling till en globalistisk mall

Det började så oskyldigt. Ett litet välmenande klubbmöte, bara sex nationer som samlades efter andra världskriget för att se till att Tyskland inte fick för sig att marschera in i grannländerna igen. Europeiska kol- och stålgemenskapen (ECSC), grundad 1952, var inget annat än ett pragmatiskt sätt att hantera kol- och stålproduktionen—för om alla kontrollerade de resurser som behövdes för krig, kanske de skulle sluta slåss. Helt rimligt. 

Sedan kom 1957 och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), undertecknad genom Romfördraget. Fortfarande ganska vettigt—ekonomiskt samarbete, frihandel, en tullunion. Det handlade om välstånd och att riva ner byråkratiska hinder. Idén var att europeiska länder skulle samarbeta ekonomiskt, men suveräniteten? Åh nej, den var fortfarande helig. 

Men som alltid när maktcentralisering kommer in i bilden började systemet expandera. Hoppa fram till 1986 och vi får Europeiska gemenskapen (EC), en bredare ekonomisk och politisk samarbetsmodell genom Europeiska enhetsakten. Vid det här laget var det inte bara frihandel längre—nu började vi se regler, lagar, policyer och en ständig ström av nya fördrag. Europeiska länder handlade inte bara med varandra, de började anpassa sig politiskt. Men oroa er inte, sa de, det handlar fortfarande bara om ekonomi. 

Sedan kom 1993 och Maastrichtfördraget, och där föddes det som vi idag känner som Europeiska unionen (EU). Då började masken verkligen glida av. Plötsligt var det inte bara ekonomi längre—det var nu ett politiskt projekt. Utrikespolitik, rättssystem och gränskontroller blev nu kollektiva EU-frågor. Nationell suveränitet? Ett förlegat koncept. Beslutsfattande? Överflyttat till icke-valda byråkrater i Bryssel. Och naturligtvis kronjuvelen i det hela: euron, en gemensam valuta som effektivt berövade länderna deras egen penningpolitik. Vad kunde möjligtvis gå fel? 

Från ekonomisk klubb till socialistisk planekonomi 

Och här står vi idag. Det som började som en enkel handelsgemenskap har utvecklats till en överstatlig byråkratisk mardröm som styr allt från jordbrukssubventioner till internetcensur, som driver på massinvandring, och som påtvingar klimatregler som kväver industrier i ideologins namn. Det handlar inte längre bara om handel—det har blivit en mall för ett globalistiskt socialistiskt projekt, där centralplanering ersätter nationell identitet och demokrati reduceras till ett godkännande av färdigskrivna beslut. 

Detta är EU av idag—ett skolboksexempel på vad som händer när du ger makthungriga byråkrater ett finger, och de tar hela armen. Länder som en gång hade kontroll över sina egna lagar, gränser och ekonomier finner sig nu fastkedjade vid en allt mer expansiv koloss, vars enda mål är mer makt, mer integration och mindre ansvarstagande. EU är inte längre en union av samarbete; det har blivit ett imperium av regleringar och ideologisk likriktning. Och som alla imperier tidigare i historien, kommer det att fortsätta expandera tills det antingen kollapsar under sin egen tyngd eller aktivt avvecklas.

Vad är nästa steg? Vi ser redan pushen för en EU-armé, mer centraliserad beskattning och ännu mer politisk integration. Det slutgiltiga målet? En gränslös, nationslös, teknokratisk superstat, där Bryssel dikterar lagar, nationer förvandlas till administrativa regioner, och nationell suveränitet blir en historisk fotnot. Men kom ihåg—allt detta började med ett enkelt kol- och stålavtal. Ge dem ett finger, och de tar hela kontinenten.

Om du vill se hur vi föreslår att vi löser problemen inom EU, läs vår policy här.