Under de senaste månaderna har Sveriges migrationspolitik tagit en tydlig vändning mot strängare regleringar, hårdare krav för medborgarskap och ökad granskning av vem vi tillåter att stanna och bygga ett liv i vårt land. Denna förändring, som till stor del drivs av Sverigedemokraternas inflytande inom Tidöavtalet, har mötts av både applåder och protester – beroende på var man står politiskt.
Naturligtvis har frågan väckts från vänsterhåll, både inom och utanför landet: Har Sverige blivit en rasistisk nation?
Låt oss ta itu med detta direkt.
Nej, Sverige är inte ett rasistiskt land. Men det har äntligen börjat ta sitt eget överlevande på allvar.
I åratal höll Sverige dörrarna öppna bredare än något annat europeiskt land, och tog emot hundratusentals asylsökande – många från radikalt annorlunda kulturer, vissa från havererade stater, och alldeles för många utan tillräcklig kontroll. Resultatet? Ökad kriminalitet, parallella samhällen, hedersvåld, gängkrig och social upplösning – något till och med tidigare statsministrar från Socialdemokraterna nu öppet erkänner gick ”för långt, för snabbt”.
Men när en regering äntligen agerar för att stoppa blödningen, då kallas det plötsligt rasistiskt?
Låt oss vara tydliga: Strängare gränskontroller, högre krav för medborgarskap och politik som syftar till att säkerställa att invandrare faktiskt integreras – det är inte rasism. Det är sunt förnuft. Det är åtgärder varje ansvarsfull regering måste överväga när sammanhållning, säkerhet och nationella värderingar står på spel.
Det här handlar inte om var människor kommer ifrån, utan om hur de väljer att leva när de väl är här.
Vad Tidöpartierna har gjort är att föra in realism i en debatt som länge präglats av naivitet.
Ja, medborgarskap kommer nu att kräva mer än att bara vistas i Sverige. De föreslagna reformerna kommer att kräva att invandrare visar god vandel, förståelse för svensk kultur och en vilja att bidra positivt till samhället. Det här är inte utestängning. Det här är vad en ansvarsfull migrationspolitik ser ut som.
Men kritiker ropar ”rasism” eftersom dessa åtgärder i praktiken påverkar människor från Mellanöstern och Afrika. Den anklagelsen bortser bekvämt från det faktum att problemen – hedersvåld, islamistisk radikalisering, gängbrottslighet – i hög grad kommer från just dessa regioner. Det handlar inte om etnicitet. Det handlar om beteende. Det handlar om huruvida människor respekterar värderingarna i det land de vill leva i.
Och vad gäller den så kallade ”angiverilagen”? Där offentliganställda kan rapportera personer som vistas olagligt i Sverige? Även detta har blivit grovt missförstått. Ingen ber lärare eller läkare att agera polis. Men varför ska statligt finansierade tjänster gå till människor som inte ens har rätt att vara här?
Är vi en rättsstat eller ett kryphålssamhälle?
Sverige håller inte på att bli rasistiskt. Sverige håller på att bli ansvarsfullt.
Vad som däremot är verkligt rasistiskt är föreställningen – som många på vänstersidan tycks hålla – att människor från andra länder på något sätt inte klarar av att följa regler, integreras eller anpassa sig. Det är den mjuka rasismens låga förväntningar.
Vårt parti, Tillsammans för Sverige, är inte kopplat till Sverigedemokraterna eller någon annan part i Tidöavtalet. Men i denna fråga står vi i linje med dem: migration måste hanteras med disciplin, tydlighet och hänsyn till Sveriges långsiktiga stabilitet.
Vi stödjer invandring när den sker lagligt, ordnat och med respekt för svenska normer. Vi motsätter oss den endast när den riskerar att underminera samhällets grundpelare. Det är inte främlingsfientlighet. Det är självbevarelsedrift.
Vi – och många svenskar som fortfarande tror på nationell suveränitet, kulturell kontinuitet och rättsstatens principer – förkastar den nedlåtande synen som försvarar dåligt beteende i mångfaldens namn. Vi anser att invandrare både kan och ska integreras. Men om de väljer att inte göra det – eller ännu värre, motarbetar det samhälle de kommit till – då förlorar de rätten att stanna.
Så, har Sverige blivit en rasistisk nation?
Nej. Sverige har blivit en suverän nation. Och för första gången på mycket länge är det inte längre tabu att föra en seriös debatt om migration. Det är nu politik.
Låt oss hålla det så.