Hur vänsterns fixering vid mångkultur och oreglerad invandring förstörde västvärlden

I ljuset av grooming-skandalen i England – där tusentals oskyldiga flickor utsattes för övergrepp av framförallt pakistanska muslimer medan myndigheterna blundade av rädsla för att anklagas för rasism – är det dags att ställa en fråga som vänstern har undvikit i årtionden: Hur bidrog en okontrollerad invandring från kulturer som är fundamentalt inkompatibla med västerländska värderingar till att berika och gynna våra demokratier? Vi kräver ett svar. För utifrån där vi står har dessa politiska beslut bara underminerat vår sammanhållning, urholkat det offentliga förtroendet och gjort våra samhällen mindre säkra. 

Den politiska vänstern drev på för massinvandring och mångkulturalism under förevändningen att det skulle vara "framsteg" utan att någonsin ställa frågan om dessa åtgärder faktiskt gynnade befolkningen. Ännu värre, de skambelade alla som vågade ifrågasätta detta genom att stämpla dem som rasister eller främlingsfientliga. Den taktiken fungerade utmärkt för att tysta debatten, men den förändrade inte verkligheten: dessa politikers beslut har orsakat stor skada på våra samhällen. 

Sanningen är att ingen från den politiska vänstern någonsin förklarade varför vi behövde massinvandring. Var det västerländska samhället i kris innan dessa policyer infördes? Saknade våra kulturer något så fundamentalt att de desperat behövde "berikas" av utländska influenser som vägrade att integreras? Självklart inte. 

Istället presenterade vänstern en fantasivärld där importen av miljontals människor från helt olika kulturer på något magiskt sätt skulle skapa harmoniska, mångkulturella utopier. Men det hände aldrig. Istället fick vi ghetton, områden dit myndigheterna knappt vågar sig, skenande brottslighet och kulturella konflikter som belastar varenda del av samhället – från skolor till sjukvård och rättsväsende. 

Låt oss vara brutalt ärliga: detta handlade aldrig om att berika samhället eller om att fylla några arbetskraftsbrister – det handlade om att montera ner de nationella identiteterna och driva en globalistisk agenda. Vänsterns elit var aldrig intresserad av att bevara den västerländska kulturen; de ville ersätta den. De såg nationell stolthet, kulturellt arv och suveränitet som hinder för deras vision om en gränslös värld där lojalitet mot det egna landet ersätts av en vag idé om globalt medborgarskap. 

Genom att främja massinvandring och vägra kräva integration skapade de medvetet splittring, fullt medvetna om vilken kaos det skulle orsaka. Deras mål var aldrig enighet – det var kontroll. Ett splittrat samhälle är lättare att styra eftersom en delad befolkning är svagare. 

Låt oss ta en hård titt på vad dessa policyer faktiskt har åstadkommit. Ökad brottslighet, överbelastade offentliga tjänster, etniska enklaver där lagen knappt gäller och samhällen där kvinnor och barn är mindre säkra – allt detta i "toleransens" namn. Det sociala förtroendet, som tidigare var grunden för den västerländska demokratin, har urholkats. Istället för att skapa enighet har dessa policyer resulterat i parallella samhällen där integration varken krävs eller uppmuntras. 

Inkompatibla kulturer har tillåtits importera sina värderingar rakt av, ofta i strid med värdlandets värderingar. Och när modiga individer försökte slå larm tystades de ner. De som ifrågasatte visdomen i dessa policyer blev hånade, utfrysta eller rent av bestraffade för att de vågade försvara sina egna länder. 

Så vi frågar igen, och vi kommer inte sluta fråga förrän vi får ett riktigt svar: Hur bidrog importen av miljontals människor från inkompatibla kulturer till att berika västerländska demokratier? Vilka mätbara fördelar har denna hänsynslösa experimentpolitik gett oss? Hur har urvattningen av våra kulturer och överbelastningen av våra offentliga tjänster gjort våra samhällen starkare? Vänstern drev på dessa policyer – därför är de skyldiga oss ett svar. 

Om detta handlade om medmänsklighet, var fanns då medmänskligheten för den inhemska befolkningen som aldrig blev tillfrågad om de ville att deras samhällen skulle förändras bortom igenkännlighet? Var fanns medmänskligheten för offren för den ökande brottsligheten? Var fanns medmänskligheten för de unga flickor som övergavs av sina egna myndigheter i mötet med systematiska övergrepp, bara för att det var politiskt obekvämt att ta itu med problemet? 

Det här är inte bara en politisk oenighet – det handlar om våra samhällens överlevnad. Vänstern spelade ett högt spel med vår framtid, och de förlorade. Nu är det vi som får städa upp. Inga fler tomma slagord, inga fler dygdsignalerande utspel och inga fler försök att tysta kritiska röster. Vi behöver riktiga svar, verkligt ansvar och reella lösningar.