Intressesfärer: För att imperialismen bara behövde en ny etikett

_{Ah, ja – intressesfärer – det moderna och sofistikerade sättet att säga "Det här landet är mitt eftersom jag är större än du, och vad tänker du göra åt det?" Glöm förlegade idéer som nationell suveränitet eller folkets rätt att bestämma sin egen framtid. I det stora geopolitiska spelet gäller en enkel regel: är du en stormakt, får du bestämma vilka länder som är ”dina.” Det är i princip kolonialism, men med finare ord och mindre behov av att faktiskt ockupera territorier. Så progressivt!}

Makt är rätt – för Ragnar Redbeard sa det

Kärnan i denna briljanta doktrin bygger på en gammal och djupt upplyst filosofi: de starka ska dominera de svaga, och de svaga ska hålla käften och acceptera det. Detta är, trots allt, essensen av Might is Right, en bok skriven av den charmigt rasistiske Ragnar Redbeard. Nu ska vi inte vara för hårda mot honom – han var bara före sin tid! Hans idéer var visserligen sinnessjuka, men titta på världen idag: Ryssland hävdar att Ukraina är dess "naturliga" bakgård, Kina anser att hela Sydkinesiska havet är deras privata badkar, och USA påminner då och då Latinamerika om att “frihet” innebär att göra precis som Washington säger. Verkar som att gamle Ragnar ändå vann.

Den globala skolgården: Där mobbarna sätter reglerna

Låt oss ta ett ögonblick för att uppskatta hur vackert detta system fungerar. Ryssland, till exempel, insisterar på att länder som Ukraina, Georgien och Moldavien ingår i dess intressesfär – vilket i praktiken betyder "Vi får invadera er när vi vill, och om ni klagar… ja, det är därför vi har stridsvagnar." Samma logik gäller Kina, som ensidigt har bestämt att Taiwan alltid har tillhört det kinesiska riket (trots att historieböckerna säger något helt annat). Och så har vi USA, den eviga demokratikämpen, som påminner mindre länder om att "sann självständighet" innebär att följa amerikanska intressen – annars kan det hända att sanktioner helt plötsligt börjar regna ner.

Och vad händer när ett litet land vågar utmana den briljanta logiken bakom intressesfärer? Ja, historien har inte direkt varit vänlig mot dem. Fråga Polen hur det gick 1939. Eller Tjeckoslovakien. Eller Tibet. Eller Ukraina 2014… och igen 2022.

Sverige: Inte längre neutral – men fortfarande med på skolgården

Och var passar Sverige in i allt detta? Tja, vi brukade vara den tysta eleven längst bak i klassrummet som såg på medan stormakterna bråkade om vem som äger vilken del av skolgården. Men nu är vi med i NATO, och det betyder att vi har valt sida. Vi är fortfarande inte en stormakt, men vi har i alla fall gått från att vara ”vi står utanför” till ”vi är en del av laget.” Inte för att det stoppar Ryssland från att då och då flyga spionplan över vårt luftrum eller skicka in krigsskepp i svenska vatten – bara för att påminna oss om att de fortfarande ser oss som en del av sin ”intressesfär.”

Men nu har vi åtminstone svar på tal. För första gången på över 200 år är vi inte ensamma. Den gamla idén om svensk neutralitet är död, och gott så – för vi vet alla vad "neutralitet" har inneburit historiskt: att hoppas på det bästa medan stormakterna bestämmer vår framtid åt oss.

Världen 2025: Kanske dags att växa upp

Här är en radikal tanke: vad om världsledare, istället för att bete sig som stenåldersmänniskor med kärnvapen, insåg att inga nationer har rätt att bestämma över andra enbart för att de har större militär? Vad om, och nu får ni hålla i er, vi slutade låtsas att intressesfärer var något annat än förfinad imperialism?

Ja, jag vet – det är galet. Men låt oss leka med tanken: en värld där stormakter faktiskt respekterade andra länders suveränitet. Där invasioner inte rättfärdigades med historiska anspråk eller geostrategiska behov. Där stormakter inte fick spel varje gång ett mindre land valde att gå sin egen väg.

Det är 2025. Kanske dags att utvecklas. Kanske dags att lämna intressesfärerna i det förflutna, tillsammans med feodalismen och andra briljanta idéer som borde ha dött ut för länge sedan.