Under de senaste åren har en överraskande och oroande trend dykt upp inom vissa delar av den högerorienterade och konservativa rörelsen. En del som identifierar sig som traditionalister, nationalister eller allmänt höger har uttryckt stöd – eller åtminstone beundran – för Vladimir Putin. Detta väcker en viktig fråga: Är det verkligen förenligt med konservativa värderingar att alliera sig med en auktoritär ledare som Putin?
Låt oss ta ett steg tillbaka och reflektera över vad det innebär att vara konservativ. I grunden handlar konservatism om att upprätthålla frihet, suveränitet, lag och ordning samt skyddet av individens rättigheter. Dessa principer är oförenliga med auktoritärt styre.
En möjlig förklaring till denna trend är att Putin framställer sig som en försvarare av ”familjevärderingar” och ”traditionell moral.” Det är sant att han använder en retorik som tilltalar vissa konservativa ideal. Men ska vi verkligen bedöma en ledare enbart utifrån hans ord? Handlingar talar högre än ord, och Putins handlingar berättar en helt annan historia.
Putin har fängslat politiska motståndare, inskränkt yttrandefriheten, invaderat suveräna nationer och styr Ryssland med järnhand. Hans regering är inte ens en modell för konservatism – det är en korrupt oligarki som utnyttjar nationalistisk retorik för att behålla makten. Putins regim bygger på kleptokrati, politiskt förtryck och militär aggression – ingenting av detta är förenligt med konservativa principer.
Ett av de tydligaste exemplen på denna motsättning är Rysslands invasion av Ukraina. Som konservativa tror vi på nationell suveränitet, självbestämmande och rättsstatens principer. Ukrainas kamp för att försvara sin självständighet är ett exempel på just dessa principer. Hur kan då någon som påstår sig vara konservativ rättfärdiga att stå på Putins imperialistiska sida?
Om vi stödjer Rysslands agerande i Ukraina underminerar vi vår egen tro på suveränitet och ordning. Skulle vi använda samma logik i andra globala konflikter? Skulle vi stödja Kina om de invaderade Taiwan? Skulle vi rättfärdiga en invasion av vårt eget land baserat på historiska anspråk? Om inte, varför göra ett undantag för Ryssland?
Även framstående konservativa figurer har ibland uttryckt beundran för Putins ledarskap. Men vi måste vara försiktiga så att vi inte förväxlar styrka med tyranni. Sann styrka ligger i att upprätthålla principer – inte att överge dem för kortsiktig politisk vinning.
Att motsätta sig globalism eller progressiv politik innebär inte att vi ska omfamna vem som helst som positionerar sig som en fiende till vänstern. Om vårt motstånd mot liberala eliter leder oss till att alliera oss med auktoritära regimer, riskerar vi att förråda de principer som definierar oss som konservativa.
Konservatismen vilar på tidlösa värderingar: frihet, suveränitet, individens rättigheter och rättsstatens principer. Dessa värderingar är oförenliga med auktoritärt styre i vilken form det än kommer – vare sig från vänster eller höger. Att stödja ledare som Putin enbart för att de motsätter sig globalism eller liberala eliter är inte konservatism; det är tribalism.
Vi måste ställa oss själva frågan: Vad är det vi försvarar när vi försvarar Putin? Hans krigsbrott? Hans förtryck av oliktänkande? Hans imperialistiska ambitioner? Inget av detta är förenligt med konservativa ideal.
Som konservativa har vi ett ansvar att hålla oss själva – och vår rörelse – ansvariga för våra principer. Att stödja tyranner som Putin undergräver allt vi står för. Istället för att idealisera utländska ledare som påstår sig dela våra värderingar men agerar i direkt motsats till dem, bör vi fokusera på att stärka våra egna nationer och främja frihet och rättvisa i världen.
Det är dags att vi konservativa reflekterar över vad som verkligen definierar oss. Vägleds vi av principer – eller av personer? Låt oss se till att konservatismen förblir en kraft för det goda genom att stå fast vid vårt åtagande för frihet, suveränitet och individens rättigheter.