Så, det har äntligen hänt. Efter år av USA:s påstådda försök att isolera Moskva politiskt har man nu bestämt sig för att närma sig Ryssland—på Ukrainas bekostnad, utan Ukraina.
I ett högnivåmöte i Saudiarabien satt USA:s utrikesminister Marco Rubio ner med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov för att diskutera fred i Ukraina—men utan att Kyiv ens fick vara med vid bordet. Istället handlade samtalen om att återställa diplomatisk närvaro, etablera nya förhandlingsteam och, mest oroande av allt, om ekonomiska och politiska eftergifter till Ryssland.
Och vad erbjöd Ryssland i gengäld? Ingenting. Inte en enda eftergift, inte ens en antydan om att Moskva skulle överväga att dra sig tillbaka från de ockuperade ukrainska territorierna.
Om detta låter som en dålig affär, så är det för att det är en dålig affär. Och det blir ännu värre när man ser vem som satt vid förhandlingsbordet.
Ett affärsmöte, inte fredssamtal
Det var knappast förvånande att en av de ryska förhandlarna i Riyadh var Kirill Dmitriev, chef för den ryska investeringsfonden, en tidigare Goldman Sachs-bankir och McKinsey-konsult. Hans roll? Att representera Rysslands ekonomiska intressen. Inte dess säkerhetsfrågor, inte dess utrikespolitik—utan dess affärer.
Låt oss vara ärliga: det som sker i Riyadh är inga fredsförhandlingar. Det är ett affärsmöte mellan två bossar som försöker bestämma hur de bäst ska dela krigsbytet. Därför hör vi nu öppna diskussioner från USA om ”ekonomiskt samarbete” med Ryssland.
Vad betyder det i praktiken? Enligt Dmitriev själv handlar det om att amerikanska olje- och gasbolag ska återvända till Ryssland. Och sedan har vi Ukrainas egna enorma naturresurser. Det väcker en obekväm fråga: Sitter Trump och funderar på vem som kan ge honom det bästa avtalet om Ukrainas mineralrikedomar—Putin eller Zelenskyj?
För Ukraina, för Europa, och för alla som faktiskt tror på principer, är detta extremt oroande.
USA:s förskjutning—Europas problem
Detta är inte bara ännu ett diplomatiskt möte. Det markerar slutet på USA:s allvarliga försök att hålla Putin ansvarig. Washington signalerar nu öppet att man är redo att gå vidare och normalisera relationerna med Ryssland—trots att Ryssland fortfarande bombar ukrainska städer.
Varför denna förändring? Inom Trump-administrationen och i vissa delar av Washington anser man att Kina, inte Ryssland, är det verkliga hotet. Lösningen? Flytta USA:s resurser till Indo-Stillahavsregionen och göra mindre i Europa. Men låt oss vara ärliga—att överge Ukraina kommer inte att få slut på kriget. Det kommer bara att göra Ryssland ännu mer aggressivt. Om USA verkligen ville tvinga Putin till en fredsuppgörelse, skulle de öka stödet till Ukraina, inte ge Moskva en livlina.
Och Europa? Europa står nu inför en omöjlig situation. Om USA backar från sina åtaganden, vem ska hålla linjen? Polen och de baltiska staterna har ökat sina försvarsutgifter kraftigt, men andra NATO-medlemmar—som Tyskland, Frankrike och Kanada—misslyckas fortfarande med att uppfylla sina minimikrav för försvarsutgifter. Denna sorts passivitet är farlig. Om Washington inte tar Putin på allvar, måste Europa göra det.
Sveriges roll i att stärka Europa
Sverige, som nu är NATO-medlem, har ett val att göra. Om USA prioriterar ekonomiska avtal över säkerhet, måste Europa kliva fram.
Sverige har redan varit en stark supporter av Ukraina, genom militärt stöd och påtryckningar för hårdare sanktioner mot Ryssland. Men detta kräver ännu mer. Nu är det dags att pressa de europeiska NATO-länder som släpar efter att möta sina åtaganden, att stärka det europeiska försvarssamarbetet och att säkerställa att Ryssland inte får diktera fredsvillkoren. För låt oss vara ärliga—om Washington är redo att sälja ut Ukrainas suveränitet idag, vad händer när Ryssland beslutar sig för att testa de baltiska länderna, Finland, eller till och med Sverige i morgon?
Vem försvarar egentligen Europa?
I detta komplexa geopolitiska schackspel måste vi fråga oss: Är jakten på ”fred” värd priset av att kompromissa med demokratiska värderingar och allianser?
Men ännu viktigare—hur är det ens möjligt att USA förhandlar i Saudiarabien om Ukrainas framtid utan att Ukraina ens sitter vid bordet med den angripare som invaderade det?
För att inte tala om, utan EU eller några av de europeiska nationer som faktiskt delar gräns med Ryssland—hur kan detta ens ske? Och hur kan någon ta dessa så kallade fredssamtal på allvar?
Illusionernas tid är över. Sverige och Europa måste förbereda sig för en framtid där USA inte längre är den pålitliga partner det en gång var. Frågan är, är vi redo?