Myten om islam som en fredens religion

I många år har narrativet om att islam är en "fredens religion" upprepats av liberaler och muslimska apologeter, ofta tillsammans med anklagelser om bigotteri mot dem som vågar ifrågasätta det. Men en närmare titt på islams texter, historia och uttalanden från dess egna ledare avslöjar en mycket mörkare och obekväm verklighet. Idén om att våld och dominans är misstolkningar av islam faller samman under granskning och lämnar oss med frågor som apologeter och deras liberala försvarare verkar ovilliga att bemöta.

I många år har narrativet om att islam är en "fredens religion" upprepats av liberaler och muslimska apologeter, ofta tillsammans med anklagelser om bigotteri mot dem som vågar ifrågasätta det. Men en närmare titt på islams texter, historia och uttalanden från dess egna ledare avslöjar en mycket mörkare och obekväm verklighet. Idén om att våld och dominans är misstolkningar av islam faller samman under granskning och lämnar oss med frågor som apologeter och deras liberala försvarare verkar ovilliga att bemöta.

Koranen är fylld med direktiv som befaller våld mot icke-troende. Kapitel 9, vers 29 säger uttryckligen: "Bekämpa dem som inte tror på Allah." Det här är inte tvetydigt språk. Det föreslår inte en fredlig debatt eller en abstrakt kamp. Faktum är att Koranen gång på gång betonar att dess budskap är "fullständigt klart." Hur kan då någon trovärdigt hävda att dessa verser betyder något annat än vad de tydligt uttrycker? Kapitel 9, vers 111 förstärker detta ytterligare genom att definiera "kamp" som att döda och bli dödad. Det här är inte metaforiskt språk – det är en bokstavlig krigsförklaring.

Profeten Muhammeds historiska handlingar förstärker bara denna våldsamma berättelse. Tänk på händelserna i Khaybar, där judiska bönder som arbetade på sina fält överfölls av Muhammeds styrkor som ropade "Allahu Akbar" under attacken. Dessa var inte fiendens soldater; de var civila. Ändå fördömdes inte denna aggression – den firades som en seger för islam. Muhammed själv förklarade: "Jag har blivit beordrad att bekämpa människor tills de vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah och att jag är hans sändebud." Det här är inte ord från någon som förespråkar fredlig samexistens; det är ord från en erövrare som söker underkastelse genom våld.

Om dessa exempel är rena missförstånd, varför är muslimska ledare så ovilliga att delta i öppna diskussioner om dem? Varför sätter de sig inte ner med jihadister för att motbevisa deras tolkningar? Sanningen är att de undviker dessa debatter eftersom de vet att de skulle förlora. Jihadisterna skulle helt enkelt peka på Koranen och Hadith, som är fulla av uppmaningar att bekämpa och underkuva icke-troende. Dessa texter lämnar lite utrymme för den sanerade, fredliga versionen av islam som liberaler och apologeter försöker främja.

Denna brist på ansvar speglas av vänsterliberaler, som har blivit de högljuddaste försvararna av denna falska berättelse. De stämplar kritiker som "islamofober" och tystar meningsfulla diskussioner, samtidigt som de ignorerar det obestridliga beviset på våld som är inbäddat i islams doktrin. Deras hyckleri är häpnadsväckande: de hävdar att de kämpar för tolerans och yttrandefrihet, men de undertrycker all kritisk granskning av islams läror. Genom att göra det möjliggör de samma ideologier som de påstår sig motsätta sig.

Tänk dig, för ett ögonblick, att en grupp kristna började tolka Jesu läror som uppmaningar till mord. Andra kristna skulle omedelbart ingripa för att korrigera dem, delta i debatter och arbeta för att hantera misstolkningen. Men i islam händer inte detta. Kritiker och reformister tystas, ofta under hot om våld, medan jihadister fortsätter att frodas. Denna brist på engagemang är inte bara ett misslyckande – det är ett implicit erkännande att jihadisternas tolkningar är djupt rotade i texten.

Så låt oss sluta låtsas. Koranens uppmaningar till våld och det exempel som Muhammed satte är inte avvikelser – de är grundläggande för islams teologi. Vägran att konfrontera dessa realiteter stärker bara jihadisternas position, som förstår texterna för vad de är: uppmaningar till dominans och underkastelse. Om islam verkligen var en fredens religion skulle dess ledare och försvarare vara ivriga att bevisa det. Men det är de inte. Istället gömmer de sig bakom offerroller och tystar kritiker medan de erbjuder inga svar.

Det är dags för liberaler att konfrontera den obekväma sanningen: islam är inte vad de har fått det att framstå som. Genom att förneka den våldsamma kärnan i dess läror och undertrycka debatt främjar de inte fred – de möjliggör samma ideologier som leder till konflikt. Om det finns något hopp om att hantera dessa frågor börjar det med en ärlig konversation, en som erkänner islams doktrinära verklighet och kräver ansvar från dem som försvarar det. Fram till dess förblir myten om en fredlig islam just det – en myt.