På söndagskvällen den 16 februari 2025 upptäckte en säkerhetsvakt på Mall of Scandinavia i Solna, norr om Stockholm, ett misstänkt föremål som senare bekräftades vara en skarp sprängladdning. Nationella bombskyddet kallades in och kunde oskadliggöra föremålet innan någon skada hann ske. En förundersökning har inletts om förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse samt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, men än så länge har ingen gripits.
Myndigheterna granskar nu övervakningsbilder, men ännu en gång har Sveriges säkerhetssystem misslyckats med att stoppa ett stort hot innan det blev verklighet. Det här var ingen plan som avslöjades i förväg, ingen attack som förhindrades genom polisens underrättelsearbete—detta var en bomb som hittades av en slump i ett av Sveriges största köpcentrum. Konsekvenserna hade kunnat bli katastrofala.
Tyvärr är detta ingen enstaka incident. Bara två veckor tidigare detonerade polisen granatliknande föremål som hittades i Hammarbyhöjden i södra Stockholm. Dessa händelser blir allt vanligare och visar hur sårbart Sverige har blivit för sprängdåd.
Frågan är: hur många bomber måste hittas innan verkliga åtgärder vidtas?
Polisen försäkrar att det "inte finns någon omedelbar fara", men verkligheten är tydlig—Sverige är inte längre ett säkert land. Våra gator, köpcentrum och kollektivtrafik är inte längre trygga platser. Kriminella, extremister och organiserade gäng opererar i stort sett ostört, medan staten förblir svag, obeslutsam och reaktiv istället för proaktiv.
Sveriges larmsystem (112) visar sig gång på gång vara underbemannat, outbildat och ineffektivt när det gäller att hantera allvarliga säkerhetshot. Operatörerna saknar den expertis som krävs för att bedöma högriskincidenter på rätt sätt, vilket leder till fördröjda insatser och bristfällig kommunikation med polis och säkerhetstjänst.Detta är inte bara inkompetens—det är ett ledarskaps- och utbildningshaveri.
Den svenska rättsstaten är bakbunden av restriktiva lagar, svagt politiskt ledarskap och en föråldrad byråkrati som hindrar polisen från att agera kraftfullt mot kriminalitet och terrorism. Våra polisstyrkor är underfinansierade, underbemannade och saknar de verktyg som krävs för att bedriva effektiv övervakning och underrättelseverksamhet mot kriminella nätverk.
Sveriges underrättelsetjänster är i samma bedrövliga skick. Ofta tillåts kända radikala extremister och våldsbrottslingar att röra sig fritt, skyddade av Sveriges överdrivet liberala syn på polisarbete och integritetslagstiftning. Om varken polisen eller underrättelsetjänsten har verklig makt, hur kan vi då förvänta oss att de ska stoppa nästa attack?
Sveriges militär lider av samma sjukdom som polisen—gamla institutioner med föråldrat tänkande. Beslutsfattandet är långsamt, byråkratiskt och ofta paralyserat av politisk korrekthet. När rikets säkerhet hotas finns det ingen tid för tvekan, men just tvekan är vad som kännetecknar Sveriges militära ledarskap idag.
Sverige har visserligen ökat sina försvarsutgifter och sökt medlemskap i NATO, men dessa åtgärder betyder ingenting om vårt försvar förblir oförmöget att agera resolut i en krissituation. Ett land som inte kan försvara sig internt kommer inte heller att kunna försvara sig externt.
Det senaste bombhotet vid Mall of Scandinavia är ännu ett bevis på att Sverige är i akut behov av säkerhetsreformer. Men detta är inte enbart en polisiär fråga—det är ett systemfel på statlig nivå.
Sverige befinner sig i kris, och om inte seriösa åtgärder vidtas nu, kommer vi att fortsätta nedför denna farliga väg mot fler bomber, mer kriminalitet och fler oskyldiga liv som sätts i fara.
Vår politik står för säkerhet, styrka och beslutsamhet. Det svenska folket förtjänar en regering som prioriterar deras säkerhet framför politisk korrekthet och föråldrade institutioner.
Vi måste agera. Vi måste reformera. Vi måste återställa Sverige till det trygga och starka land det en gång var.