I politiken är det lätt att förväxla en ledare med nationen de representerar. Men ledarskap är tillfälligt, medan nationer består. Detta måste vi ha i åtanke när vi diskuterar USA:s nuvarande president, Donald Trump. Han må ha blivit vald av det amerikanska folket, men han är inte Amerika i sig. USA är fortfarande världens mäktigaste nation, och när Sverige och Europa navigerar genom osäkra tider har vi inte råd att vända ryggen åt det amerikanska folket bara på grund av deras ledarskap.Det betyder dock inte att vi ska ignorera de utmaningar som Trumps ledarstil medför. Hans retorik – ofta burdus, ocensurerad och nonchalant gentemot diplomatiska normer – har skapat spänningar i relationen med allierade, inklusive Europa. De förolämpningar som riktats mot europeiska ledare och institutioner är inte bara ord; de speglar en administration som ibland verkar mer intresserad av konfrontation än samarbete. För Sverige, Storbritannien och övriga Europa finns dock inget annat val än att fortsätta samarbeta med USA, även när dess president gör den uppgiften svår.
Som konservativa erkänner vi att Trump har drivit igenom politik som många på högerkanten stödjer. Hans engagemang för starka gränser, ekonomisk nationalism och att sätta amerikanska intressen före globalistiska agendor tilltalar dem som värnar om nationell suveränitet. Hans motstånd mot okontrollerad migration, hans strävan efter rättvisare handelsavtal och hans utmaning mot vänsterns kulturella dominans är frågor som konservativa världen över kan uppskatta.Men just därför blir hans ledarskapsstil så frustrerande. Istället för att stärka banden med likasinnade nationer som också är skeptiska till globalism, så underminerar han ofta dessa relationer genom sitt oberäkneliga agerande. Istället för att bygga en internationell konservativ allians skapar han onödig friktion med Europa.Vi måste också inse att personer som J.D. Vance, som efterliknar Trumps retorik, bara förvärrar denna splittring. Det går att vara principfast och tydlig utan att sjunka till en nivå av grova förolämpningar. Men utmaningen med Trumps politiska stil är att den sällan lämnar utrymme för nyanser. För europeiska konservativa som annars hade kunnat stödja hans politik gör detta samarbetet betydligt svårare.
Våra regeringar – vare sig det handlar om Sverige, Storbritannien eller övriga Europa – har den otacksamma uppgiften att bemöta Trump som om han vore en rationell statsman. Diplomati kräver tålamod, och tyvärr innebär det i detta fall också att stå ut med en stor mängd provokationer. Våra ledare måste fortsätta samarbeta med Washington, eftersom det finns en djupgående amerikansk styrka och storhet som sträcker sig långt bortom en enskild president.Vi medborgare har dock inte samma skyldighet att upprätthålla en fasad av artighet. Vi kan vara ärliga med verkligheten: Trumps ord och handlingar är ofta splittrande, och hans inställning till diplomati saknar den finess som krävs för att bygga långsiktiga strategiska allianser. Men att kritisera Trumps retorik innebär inte att vi avfärdar Amerika. Vi måste fortsätta föra dialog med amerikaner, stärka relationer bortom den nuvarande administrationen och komma ihåg att USA förblir en avgörande partner även i framtiden.Trump är inte Amerika. Och även om hans ledarskap skapar utmaningar, är det inte ett alternativ att vända ryggen åt USA. Istället måste vi blicka framåt och arbeta för en framtid där relationen mellan Amerika och Europa bygger på ömsesidig respekt – inte personliga konflikter.