Ska brandväggen mot AfD fortsätta att finnas kvar? De etablerade partierna utesluter samarbete med högerpartiet, trots att majoriteter utan dem blir svårare att uppnå. Är detta rätt sätt att hantera dem?
I hjärtat av Europa utspelar sig just nu en demokratisk kris, förklädd till politisk "stabilitet." Den så kallade Brandmauer, eller "brandvägg," i tysk politik är en oskriven regel bland de etablerade partierna som innebär att Alternative für Deutschland (AfD) utesluts från alla koalitioner, oavsett valframgångar. Detta har i praktiken förvandlat den tyska demokratin till en ensidig spelplan, där endast partier som befinner sig inom ett smalt ideologiskt spektrum – från mitten till center-vänster och center-höger – anses vara legitima samarbetspartners.
Vi tar här ingen ställning för eller emot AfD – detta är en tysk angelägenhet. Däremot väcker den nuvarande politiska situationen i Tyskland bredare frågor om demokratins tillstånd i Europa.
Den historiska bakgrunden till "brandväggen"
Tysklands kompromisslösa hållning gentemot högerextrema partier har djupa historiska rötter. Erfarenheterna från nazistregimen har skapat en kollektiv skyldighet att förhindra att extremistiska ideologier återigen får fäste. Denna historiska kontext har lett till en politisk konsensus där man ser det som nödvändigt att skydda demokratin genom att utestänga partier som uppfattas som ett hot mot den konstitutionella ordningen.
Hyckleriet kring "brandväggen"
AfD ser, vare sig man gillar det eller inte, ut att kunna bli Tysklands näst eller tredje största parti, enligt aktuella opinionsmätningar. Trots detta kommer partiet, oavsett valframgångar, inte att bli en del av någon koalitionsregering på grund av brandväggen. Denna politiska spärr ser till att AfD förblir isolerat, utan någon reell väg till makten – även om miljontals tyskar röstar på partiet. Detta beror inte på någon olaglig verksamhet, korruption eller våld, utan enbart på att det politiska etablissemanget anser att partiet är för "högerextremt."
Samtidigt finns ingen motsvarande brandvägg mot vänsterextrema partier, trots de katastrofala historiska konsekvenserna av socialism och kommunism i Europa och världen. Die Linke, ett parti med rötter i DDR:s förtryckande socialistiska enhetsparti (SED), har ingått i koalitionsregeringar tidigare. På senare tid har Sahra Wagenknechts nya vänsterparti (BSW) fått politiskt utrymme, trots att det är öppet socialistiskt och förespråkar radikala ekonomiska förändringar.
Detta väcker en viktig fråga: Varför tolereras vänsterextremism medan högerpopulism helt utesluts från politiska koalitioner? Är den ena formen av extremism mer "acceptabel" än den andra?
Vänsterextremismens blodiga historia
Den dominerande tyska berättelsen framställer AfD som ett existentiellt hot mot demokratin, men vänsterextrema rörelser har orsakat några av de värsta brotten i modern historia:
Trots detta ges vänsterideologier ofta legitimt utrymme i det politiska samtalet. Deras företrädare bjuds in till debatter, deras förslag tas på allvar, och de ingår i regeringskoalitioner utan att media och etablissemanget utlöser moralpanik på samma sätt som när högerpopulister får inflytande. Demokrati eller politiskt styrd oligarki? Det som pågår i Tyskland är inte demokrati – det är ett noggrant styrt system där endast "godkända" politiska åsikter får vara en del av regeringsbildningen. Demokrati handlar om representation – om miljontals tyskar röstar på AfD, ska deras röster då bara ignoreras? Samma demokrati som skryter om yttrandefrihet och valfrihet verkar plötsligt ovillig att tillämpa dessa principer när resultaten inte passar det etablerade politiska systemet.
Vi ser en liknande situation i Sverige med Sverigedemokraterna (SD), som trots att de är ett av de största partierna under många år var helt utestängda från politiskt inflytande. Även om SD numera har en form av indirekt makt genom ett avtal med regeringen, var det under lång tid politiskt tabu att ens överväga samarbete med dem – på ett sätt som påminner om hur AfD behandlas i Tyskland. Frågan är: Är detta demokrati, eller handlar det snarare om att skydda det politiska etablissemanget från förändring?
Detta belyser en dubbelmoral i europeisk politik:
Tyskland påstår sig vara en modern demokratisk stat, men upprätthåller samtidigt en strikt ideologisk spärr som straffar alla partier som utmanar den etablerade ordningen. Om val är fria men resultaten ignoreras, är det verkligen demokrati?
Vad leder detta till?
Genom att utestänga AfD från alla koalitioner driver det politiska etablissemanget miljontals väljare mot radikalisering och frustration. Om människor tror att deras röster saknar betydelse kommer de förr eller senare att leta efter alternativ utanför det traditionella systemet. Historiskt sett har detta aldrig slutat väl för den styrande eliten.
Om Tyskland och EU vill behålla någon trovärdighet som försvarare av demokratin, måste de svara på dessa grundläggande frågor:
Slutsats: En illusion av valmöjligheter
Den tyska situationen blottlägger demokratins illusion i många västeuropeiska länder. Om verklig politisk mångfald inte tillåts, blir själva valen meningslösa. Väljarna får en falsk valmöjlighet – de kan rösta på olika partier, men bara om dessa är villiga att bevara status quo. En riktig demokrati är inte rädd för opposition.
En riktig demokrati svartlistar inte hela politiska rörelser.
Och en riktig demokrati riggar inte systemet för att skydda den styrande klassen.
Tysklands "brandvägg" skyddar inte demokratin – den skyddar etablissemanget.