Kritiken mot Europa har varit högljudd – särskilt från andra sidan Atlanten. Pete Hegseth, i ett läckt meddelande till Trumps stab, uttryckte det rakt ut: han kallade Europa för "snyltare". Och han är inte ensam. Vicepresident J.D. Vance kommenterade också: "Jag avskyr tanken på att vi ska rädda Europa igen." Även Trump själv har sagt: "Ja, jag tycker att de har snyltat. Europeiska unionen har varit fruktansvärd mot oss i handelsfrågor. Fruktansvärd. Och NATO – jag fick dem att betala hundratals miljarder dollar. De låg långt efter."
Men det här är inte enbart en republikansk uppfattning. Även Barack Obama påpekade en gång att Europa inte drog sitt strå till stacken när det gäller försvarsutgifter. Så frågan är: har Europa verkligen levt på amerikansk militärmakt?
Svaret är i siffror: ja. Men berättelsen är långt mer komplex – och sanningen är att denna situation mycket väl kan vara en del av USA:s egen strategi.
SIFFRORNA TALAR SITT TYDLIGA SPRÅK
År 2024 stod USA för nästan hälften av hela NATO:s försvarsbudget – otroliga 968 miljarder dollar. Det är mer än alla andra NATO-länder tillsammans. Även efter att europeiska länder börjat höja sina försvarsutgifter efter Rysslands invasion av Ukraina, kvarstår den enorma klyftan. År 2021, innan kriget, stod USA för hela 70 % av NATO:s totala kostnader.
De flesta europeiska NATO-länder når fortfarande inte upp till målet om 2 % av BNP i försvarsutgifter. Och vad gäller soldater på marken: ungefär 100 000 amerikanska soldater är stationerade i Europa – främst i Tyskland, men även i Italien, Storbritannien, Polen och Spanien. Dessa är inte symboliska närvaron – de är första försvarslinjen vid en kris. Bakom dem står ytterligare 200 000 soldater redo att snabbt mobiliseras, inklusive pansardivisioner särskilt anpassade för Östeuropa.
Och vi får inte glömma kärnvapnen. USA beräknas ha ungefär 100 taktiska kärnvapen stationerade i Europa – i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien och Turkiet.
Så ja, med dessa siffror i hand är det tydligt att USA gör det mesta av jobbet.
MEN HÄR ÄR VÄNDNINGEN: DET VAR MENAT ATT BLI SÅ
Det är lätt att måla upp en bild av ett slappt och snålt Europa. Men vad händer om det här inte bara är något USA accepterat – utan själva skapat?
Efter andra världskriget återuppbyggde inte USA bara Europas ekonomier – det låste också fast sin roll som militär beskyddare. Och varje gång Europa försökte agera mer självständigt, har USA pressat tillbaka.
Titta till exempel på Suezkrisen 1956. När Egypten nationaliserade Suezkanalen invaderade Storbritannien, Frankrike och Israel. Men USA, istället för att stödja sina allierade, gick samman med Sovjetunionen för att tvinga dem att dra sig tillbaka. Budskapet var tydligt: Agera inte utan USA:s godkännande.
Eller ta Charles de Gaulles Frankrike, som 1966 lämnade NATO:s integrerade kommandostruktur och utvisade amerikanska trupper. Men 2009 var Frankrike tillbaka i värmen. Idag är det det enda västeuropeiska landet utan en permanent amerikansk bas – men ändå djupt integrerat i NATO:s strukturer.
1998, vid St. Malo-deklarationen, enades Storbritannien och Frankrike om att Europa behövde en egen försvarsförmåga, oberoende av USA. Den amerikanska reaktionen? Svalt mottagande. Utrikesminister Madeleine Albright lade fram de berömda "tre D:na": ingen duplicering av NATO, ingen diskriminering av icke-EU NATO-medlemmar och – viktigast – ingen frikoppling från USA.
Trots det gick EU vidare med sin Europeiska säkerhets- och försvarspolitik. Målet var ambitiöst: bygga en snabbinsatsstyrka på 60 000 soldater som kunde mobiliseras inom 60 dagar och verka i upp till ett år. USA:s motreaktion lät inte vänta på sig. Redan år 2000 varnade försvarsminister William Cohen EU att om man gick vidare kunde NATO bli irrelevant.
Det här var inte bara oro – det var ett strategiskt motstånd.
SPECIALISERING – BEROENDETS VÄG
USA nöjde sig inte med att bromsa Europas militära självständighet. Man drev även på för militär specialisering inom NATO – något som alla, förutom USA självt, förväntades följa.
I stället för att varje land skulle bygga en komplett försvarsförmåga, uppmuntrades medlemsländerna att fokusera på vissa specifika områden. På ytan lät det effektivt – men i praktiken gjorde det länderna oförmögna att agera på egen hand. Man blev beroende av sina allierade – och i slutändan beroende av USA.
USA tillhandahåller lufttankning, strategiska lufttransporter med jättelika flygplan som C-17 och C-5, satellitövervakning, GPS-styrning, och mycket mer. Utan dessa kapaciteter är europeiska styrkor begränsade i räckvidd, reaktionsförmåga och uppdragseffektivitet.
Den här utvecklingen tog fart efter Prag-toppen 2002, och fördjupades ytterligare med NATO:s initiativ Smart Defense år 2011.
MER PENGAR – MEN TILL VEM?
Många frågar: om USA vill hålla Europa svagt, varför pressa på för ökade försvarsutgifter?
Svaret är enkelt: det handlar om pengar – inte säkerhet.
Många europeiska NATO-länder spenderar en stor andel av sina försvarsbudgetar på amerikansk militär utrustning. Exempelvis kommer 97 % av Nederländernas militära inköp från USA. I genomsnitt kommer omkring 64 % av Europas försvarsmateriel från amerikanska leverantörer.
Det innebär miljarder till amerikanska försvarsjättar som Lockheed Martin, Raytheon och Boeing. När EU nyligen föreslog ett försvarslån på 150 miljarder euro – med villkoret att pengarna skulle gå till europeiska tillverkare – blev USA mycket missnöjt. Senator Marco Rubio varnade EU: uteslut inte amerikanska företag från era försvarsupphandlingar.
Så att pressa Europa att spendera mer innebär inte nödvändigtvis att Europa blir starkare – utan att USA tjänar mer pengar och skapar ännu mer beroende.
DET VERKLIGA STRATEGISKA SPELET
Vad handlar detta egentligen om?
Ett starkt, enat och självständigt Europa skulle kunna bli en global makt. Det är inget USA önskar. USA vill inte ha jämlikar – det vill ha lydiga allierade.
Ur ett amerikanskt perspektiv är ett splittrat Europa lättare att manipulera, pressa och tjäna pengar på. Det är också lättare att hantera i handelsfrågor. Det är enklare att förhandla med ett land i taget än med hela EU som ett sammanhållet block.
Det här kan förklara varför Trumpadministrationen öppet stött nationalistiska partier i Europa – som AfD i Tyskland, Fidesz i Ungern, och Le Pens Nationell Samling i Frankrike. Dessa partier motsätter sig ofta ett djupare europeiskt samarbete – och deras framgångar försvagar EU:s sammanhållning.
EN NY SYN PÅ TRANSATLANTISKT SAMARBETE
Detta betyder inte att Europa ska bryta med USA. Den transatlantiska alliansen är fortfarande viktig. Men den måste omdefinieras.
Europa får inte längre vara en bricka i ett amerikanskt strategispel. Vi måste bli jämlika partners – med egen röst, egen försvarskapacitet och en tydlig, självständig strategi.
Det är vår vision: ett Europa som står på egna ben – men samarbetar med USA på jämlika villkor och med ömsesidig respekt.
Vad tycker du? Ska Europa fortsätta spela enligt amerikanska regler – eller är det dags att vi tar kontroll över vårt eget öde?