I dagens medielandskap får vi ofta höra att vi ska omfamna islam, fira dess kulturella närvaro och att varje kritisk granskning av det är liktydigt med islamofobi. Denna berättelse ignorerar dock bekvämt nyckelfakta om islams expansion, dess behandling av icke-muslimer och dess djupt rotade politiska ideologi. För att förstå varför islam är fundamentalt oförenligt med den västerländska civilisationen måste vi fördjupa oss i både dess historiska handlingar och dess ideologiska ramverk. Låt mig vara tydlig: detta är inte en uppmaning att hata enskilda muslimer eller att svartmåla muslimer som grupp. Muslimer, liksom alla människor, är individer med sina egna övertygelser, erfarenheter och mänsklighet. Men vi måste alla vara medvetna om vad islam, som ett system och en ideologi, verkligen representerar och vad dess agenda egentligen är, utan att vilseledas av vänsterapologeters ord eller de som öppet stödjer terrorgrupper.
Douglas Murray, bland andra kritiker, har upprepade gånger påpekat hur islam historiskt behandlat icke-muslimska befolkningar under sitt styre. När islamiska styrkor erövrade nya territorier införde de en rigid hierarki där icke-muslimer – judar, kristna, zoroastrier – degraderades till andraklassens status. Kända som dhimmier fick dessa icke-muslimska samhällen utöva sin religion, men endast under förtryckande villkor. De var tvungna att betala en speciell skatt (jizya) för att säkra skydd – skydd från vem? Islam självt. Under islamiskt styre levde icke-muslimer med begränsade rättigheter och konstant underkuvelse. Dhimmi-systemet är inte någon relik från det förflutna; det är rotat i islamisk doktrin och kvarstår i vissa former än idag i regioner som styrs av islamistiska ideologier. Koranen och Hadith föreskriver tydligt islams dominans över alla andra trosinriktningar. Till exempel beskriver verser som 9:29 i Koranen ("Bekämpa de som inte tror på Allah… tills de betalar jizya") en värld där islam söker överhöghet, inte samexistens.
I moderna diskussioner hör vi ofta om den påstådda distinktionen mellan "politisk islam" och "religiös islam." Denna dikotomi är dock fundamentalt felaktig eftersom den inom den islamiska ideologin är oupplöslig. Till skillnad från kristendomen eller judendomen, där religiös praktik kan separeras från styre, sammanför islam de två per definition. Islamisk lag (Sharia) styr alla aspekter av livet – från personligt beteende till politiskt styre. Denna enhet är inte en tolkning; den är central i islams lära. Handlingarna av grupper som ISIS, Hamas och Talibanen är inte avvikelser från islam – de är utföranden av det. Dessa grupper följer exemplet av Muhammed, som själv ledde militära kampanjer, införde jizya på erövrade befolkningar och förkunnade islams överhöghet. När västerländska medier porträtterar dessa grupper som ytterlighetsaktörer ignorerar de det historiska precedentet som sattes av Muhammed och de tidiga kaliferna. Dessa terroristorganisationer modellerar sitt beteende direkt efter islamisk skrift och den tidiga islamiska staten. Deras handlingar är därför inte isolerade fall av extremism; de är islam i praktiken.
I Europa, särskilt i Sverige, ser vi konsekvenserna av islamisk invandring och mångkulturalism. Hela stadsdelar har blivit enklaver där svensk lag ignoreras. Våldsbrott, hedersrelaterat våld och radikalisering har ökat kraftigt i dessa områden. Trots detta fortsätter den vänsterliberala sidan att förespråka islams intolerans under skynket av tolerans och antirasism, och ignorerar den verkliga kulturella och sociala påverkan. Detta liberala försvar av islam passar perfekt in i en bredare marxistisk agenda. Marxistiska och vänsterradikala ideologier syftar till att demontera den västerländska kulturen och ser traditionella strukturer som familjen, religionen och nationell identitet som hinder för en socialistisk utopi. De ser islam som ett verktyg för att påskynda samhällsnedbrytningen, i tron att de kan kontrollera det när deras vision väl är uppnådd. Historien visar dock att när islam får fotfäste integreras det inte – det dominerar.
År 2017 varnade Sheikh Abdullah bin Zayed, Förenade Arabemiratens utrikesminister och undertecknare av fredsavtalet med Israel, Europeiska unionen på ett skarpt sätt. Han sade: "Det kommer att komma en dag då vi kommer att se betydligt fler radikala extremister och terrorister komma från Europa på grund av bristande beslutsfattande, försök att vara politiskt korrekta eller antaganden att de känner till Mellanöstern och de känner till islam och de känner till andra bättre än vi gör. Och jag är ledsen, men det är ren och skär okunskap." Denna varning, från en framstående muslimsk ledare, understryker faran med västerländsk naivitet och vägran att konfrontera verkligheten av islams ideologiska ramverk. Det är inte islamofobiskt att ta sådana varningar på allvar; det är en fråga om överlevnad.
Den pro-palestinska rörelsen i väst, särskilt bland icke-muslimer, är ytterligare ett exempel på vänsterradikal naivitet. Många av dessa aktivister, drivna av antikolonial retorik och marxistisk ideologi, inser inte att de stödjer en sak som är djupt sammanflätad med islamisk överhöghet. Grupper som Hamas kämpar inte för en liberal demokrati; de kämpar för en islamisk stat styrd av Sharia. Ändå ignorerar västerländska aktivister, förblindade av sin ideologiska lens, denna verklighet. Detta stöd är en del av en bredare vänsterstrategi för att underminera västerländska värderingar. Genom att alliera sig med islamiska rörelser hoppas de att erodera nationell identitet och banan väg för deras socialistiska vision. Men de förbiser en kritisk punkt: om deras utopi någonsin realiserades skulle islam dominera, och dessa vänsteraktivister skulle vara bland de första att förlora sina friheter under islamiskt styre.
Islams mål är inte fredlig samexistens; det är islamisering av världen. Detta är inte en gissning – det är explicit uttalat i islamisk lära. Koranen, Hadith och många islamiska lärda betonar att islam måste spridas tills det styr hela världen. Oavsett om det sker genom våldsam jihad eller demografiska och politiska medel förblir målet detsamma: att upprätta en global islamisk stat. Det är därför felaktigt att tala om ”moderata” och ”radikala” muslimer som två olika grupper. Alla muslimer följer samma skrifter och samma ideologiska ramverk, även om de kan ha olika sätt att nå målen.
Den västerländska civilisationen är byggd på principer om individuell frihet, jämlikhet och sekulärt styre. Islam, däremot, främjar ett teokratiskt system som underkuvar icke-troende och begränsar personliga friheter. Den vänsterliberala omfamningen av islam under fanan av mångkulturalism och antirasism är både missriktad och farlig. Den ignorerar islams historiska rekord, dess ideologiska rigiditet och dess slutgiltiga mål om världsherravälde. För att bevara västerländska värderingar måste vi kritiskt granska islam – inte genom den förvrängda linsen av politisk korrekthet utan genom historiska och ideologiska fakta. Islam är inte bara en religion; det är ett politiskt och socialt system som är fundamentalt motsatt väst. Att låtsas något annat accelererar bara den kulturella erosion som radikala vänsterideologer söker, medvetet eller omedvetet. Frågan är inte om islam kan integreras i det västerländska samhället – det är om vi kan överleva om vi fortsätter att ignorera hotet.