I årtionden har USA varit hörnstenen i den västerländska alliansen. Från Marshallplanens återuppbyggnad efter andra världskriget till NATO:s kollektiva säkerhetsdoktrin har Amerika varit garantin för stabilitet och välstånd. Men idag ser den grunden alltmer skakig ut. USA:s växande oförutsägbarhet – särskilt dess transaktionsbaserade syn på allianser – har tvingat dess närmaste allierade att ställa en obekväm fråga:
Är USA fortfarande Västs största allierade – eller har de blivit en belastning?
Från pålitlig allierad till oberäknelig partner
Den världsordning som byggdes efter andra världskriget vilade på tre pelare: tillit, kollektivt försvar och gemensamma demokratiska värderingar – med USA som ledstjärna. Men under de senaste åren har en djupgående förändring skett.
Från Trumps "America First"-doktrin till diskussioner om att kontrollera Grönland eller döpa om Mexikanska golfen till "Gulfen av Amerika", har USA:s utrikespolitik blivit alltmer impulsiv och egenintresserad, vilket fått allierade att ifrågasätta Washingtons pålitlighet.
Tydligast blir detta i USA:s vacklande stöd till Ukraina, där påtryckningar för ett eldupphör "till varje pris" – även på Ukrainas bekostnad – skulle innebära en seger för Ryssland. För Europa är signalen alarmerande: Om USA är villigt att offra en nyckelallierad för politisk bekvämlighet, vem står då på tur?
Denna oro fångas väl i ett ofta citerat uttalande:
"Om de bygger sin mur bör de veta att bortom den finns 7 miljarder människor som kan leva utan dem. Men de kan inte leva utan resten av världen."
Trots att citatet felaktigt tillskrivits Mexikos president bär det på en viktig insikt:
Inget land, inte ens USA, kan isolera sig från den värld de själva varit med om att forma.
En ny västerländsk ordning: Vilka hör hemma vid bordet?
Om en ny västerländsk block skulle bildas idag – utan att förlita sig på USA – skulle den troligen bestå av:
Tillsammans skulle dessa demokratier utgöra en kraftfull ekonomisk och militär allians, kapabel att forma global handel, säkerhet och diplomati utan att styras av USA:s nyckfulla politiska svängningar.
Japan och Sydkorea: Allierade med begränsningar
Länder som 🇯🇵 Japan och 🇰🇷 Sydkorea är politiskt och ekonomiskt nära knutna till väst, men deras djupa militära beroende av USA gör en fullständig integration i ett oberoende västerländskt block komplicerad. Både Japan och Sydkorea är bundna av säkerhetsavtal med USA, vilket innebär att deras roll i denna nya allians troligen skulle begränsas till ekonomiskt och teknologiskt samarbete, snarare än militärt.
Bör EU gå vidare med en egen armé?
Med NATO:s framtid alltmer osäker och USA:s stöd till Ukraina vikande, växer frågan sig starkare:
Är det dags för EU att skapa en oberoende europeisk armé – kapabel att försvara kontinenten utan amerikansk hjälp?
EU har redan tagit viktiga steg:
Men vägen framåt är splittrad:
Med USA:s engagemang för Europa ifrågasatt, måste EU bestämma: Ska Europa vänta på att USA omvärderar sitt engagemang – eller ta saken i egna händer?
Kanada och EU: En ny transatlantisk allians?
De senaste veckorna har det förts intensiva diskussioner om fördjupat samarbete mellan Kanada och EU, och vissa har till och med spekulerat i ett närmande till EU-medlemskap. Även om ett fullvärdigt medlemskap är osannolikt, finns det redan plattformar för närmare samarbete:
Varför är detta viktigt?
Det visar att Kanada aktivt söker alternativ till sitt traditionella beroende av USA, både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.
NATO:s framtid: Trump varnade – Europa reagerade
En av Trumps mest kontroversiella ståndpunkter var hans kritik mot NATO, där han anklagade de europeiska medlemsländerna för att:
"Åka snålskjuts på amerikanskt försvar utan att betala sin del."
Även om hans ord ofta var hårda, fanns det en kärna av sanning: Under lång tid bar USA över 70 % av NATO:s kostnader, medan flera europeiska länder misslyckades med att nå 2 %-målet för försvarsutgifter. Men denna kritik ignorerar den kraftiga upprustning som skett i Europa sedan 2014:
Bör NATO förändras?
Om USA:s stöd till Europa vacklar – bör NATO utvecklas till en europeiskt ledd försvarsallians, eller bör EU satsa fullt ut på en egen armé?
Teknologiskt oberoende: Slutet på USA:s teknologiska dominans?
Säkerhetsfrågan handlar inte bara om militär styrka. Den handlar också om teknologiskt oberoende. Idag är Europa djupt beroende av amerikanska teknikjättar, från molntjänster till cybersäkerhetsplattformar. Men detta håller på att förändras:
Varför teknologiskt oberoende är avgörande:
Kinas skugga: Ett nytt geopolitiskt hot
Medan väst överväger sitt beroende av USA, växer Kinas inflytande snabbt:
Samtidigt stärker 🇮🇳 Indien sin roll som motvikt till Kina och samarbetspartner för väst, genom:
Riskerna för Väst: Om västvärlden inte kan hålla ihop sitt block, kommer Kina:
Vägen framåt: Strategisk självständighet – inte separation
Att minska beroendet av USA betyder inte att bryta med USA. Men det kräver att Väst agerar med självständighet och enhetlighet:
✔️ Förstärk EU-NATO-samarbetet, men med fokus på europeiskt ledarskap.
✔️ Bygg teknologisk suveränitet genom projekt som Gaia-X och Europeiska chipförordningen.
✔️ Diversifiera ekonomiska partnerskap med Indien, Japan och Sydkorea.
✔️ Fördjupa det transatlantiska samarbetet mellan Kanada och EU, med fokus på säkerhet och handel.
USA kommer förbli en viktig partner – men västvärldens framtid får aldrig dikteras enbart från Washington.
💬 Slutsats: Västs ödesstund har kommit
Västvärlden står inför ett vägskäl. Frågan är inte längre om USA är en pålitlig partner – utan om Väst kan överleva om USA vacklar.
Vägen framåt:
✅ EU bör gå vidare med planer på en egen "armé", med något liknande vårt Europeiska Militära Initiativ (EMI) eller något extremt liknande – med eller utan USA:s stöd. Se vårt initiativ här.
✅ Kanada, Australien och Nya Zeeland bör fördjupa samarbetet med Europa.
✅ Japan och Sydkorea bör inkluderas som strategiska teknologiska och ekonomiska partners.
✅ Väst måste prioritera teknologiskt oberoende från amerikanska monopolföretag.
Men den största frågan är kanske denna:
Har västvärlden fortfarande modet att leda sig själv – eller är den dömd att för alltid gå i USA:s skugga?
Världen ser på.
Historien väntar inte.
Tiden att agera är nu.