Tumregler, eller heuristik, styr mycket av vårt dagliga beslutsfattande. Dessa mentala genvägar hjälper oss att navigera genom livet utan att bli överväldigade av den ständiga informationsströmmen. Tänk på bilkörning – en erfaren förare analyserar inte varje litet beslut. Man vet instinktivt när man ska sakta ner, när man ska lämna företräde och när man ska bromsa. Den förmågan kommer från erfarenhet och mönsterigenkänning.
Men vad händer när våra pålitliga tumregler inte längre gäller?
En av de mest grundläggande politiska tumreglerna har varit motsättningen mellan USA och Ryssland. I decennier har vi kunnat räkna med att vad Ryssland än ville, så skulle USA motsätta sig det – och tvärtom. Det kalla kriget cementerade denna rivalitet, där USA definierade sig som den kapitalistiska, högerorienterade motkraften till det kommunistiska Ryssland. Denna ideologiska motsättning formade världspolitiken och ansågs vara en självklarhet.
Sedan kom Donald Trump.
Under de senaste veckorna har det geopolitiska landskapet kastats omkull. USA:s vicepresident J.D. Vance och president Trump har utmanat den traditionella västerländska hållningen gentemot Ryssland. Vance har hävdat att Europa feltolkat konflikten i Ukraina och föreslår att USA ska förhandla fram ett fredsavtal – utan att Ukraina ens får vara med i processen. Trump har öppet uttryckt beundran för Putin och positionerat sig som en ledare som kan göra upp med honom. Amerikanska och ryska förhandlingsdelegationer sitter nu i Saudiarabien och förhandlar – utan att Ukraina, Sverige, Storbritannien eller några andra europeiska länder ens är representerade, trots att detta tydligt är en europeisk säkerhetsfråga.
Det vi trodde oss veta om internationella relationer har kastats omkull. Trumps sätt att styra är något vi aldrig tidigare sett i modern historia – han avfärdar ansvar, bryter mot diplomatiska normer och skapar kaos. Detta stämmer väl in på vad filosofen Thomas Kuhn kallade ett paradigmskifte – en grundläggande förändring i hur världen fungerar. Kuhn menade att historien inte utvecklas gradvis, utan att den står stabil under långa perioder, tills en revolutionerande förändring plötsligt raserar den gamla ordningen.
Och det är precis det vi upplever nu.
Den stora frågan är varför. Hjälpte Putin Trump att vinna valet 2016, och betalar Trump nu tillbaka tjänsten? Ser Trump och Putin en gemensam ideologisk grund – en som kanske bäst kan beskrivas som auktoritär, eller till och med fascistisk? Eller agerar Trump enbart i egenintresse, utan att bry sig om de långsiktiga konsekvenserna för USA och dess allierade?
Oavsett anledningen är den gamla världsordningen borta. Och med den råder total förvirring.
Stora globala kriser leder ofta till möjligheter för förändring. Ett av 1900-talets största paradigmskiften var den politiska och ekonomiska omvandlingen efter andra världskriget. Det var inte bara ett krig mellan nationer – det var en kamp mot fascism. Axelmakterna försökte påtvinga världen en ideologi som stod i total motsats till principerna om frihet som försvarades av länder som Sverige, Storbritannien och USA.
Men mitt i förödelsen lade framsynta ledare grunden för en bättre framtid. Nationalekonomen John Maynard Keynes omdefinierade den ekonomiska politiken och betonade full sysselsättning och ekonomisk stabilitet. I Sverige och andra europeiska länder ledde efterkrigstiden till etableringen av välfärdsstaten, som garanterade tillgång till utbildning, sjukvård och social trygghet. Staten satsade på bostadsbyggande för att ersätta slumområden och skapa en grund för social stabilitet och välstånd.
Vi står nu vid ett vägskäl. Den politiska turbulens som pågår i USA, driven av Trumps oberäkneliga ledarskap, hotar att rubba den globala balansen. Men detta ögonblick ger oss också en möjlighet. Istället för att passivt betrakta denna omvälvning bör vi fråga oss: Vilken framtid vill vi ha?
Vi måste tänka strategiskt kring Sveriges roll i en föränderlig värld. Ska vi fortsätta förlita oss på traditionella allianser, även när USA blir alltmer opålitligt? Bör vi satsa på en starkare, mer självständig europeisk säkerhetsstruktur? Bör vi återinvestera i de sociala reformer som gjorde Sverige till en global förebild för stabilitet och välfärd?
Paradigmet förändras vare sig vi vill det eller inte. Men istället för att vara offer för förändringen måste vi ta kontroll och forma en bättre framtid för Sverige, ett starkare Europa och en rättvisare värld. Om vi misslyckas med att agera nu, riskerar vi att svepas med av krafter vi inte längre kan påverka.
Valet är vårt.