I flera år har Storbritannien stått inför en fruktansvärd verklighet – utsatta flickor, ofta från arbetarklassen, har blivit offer för organiserade groominggäng. Det mest chockerande? Skandalen handlar inte bara om själva övergreppen, utan om det systematiska misslyckandet med att hantera dem. Myndigheter valde att titta åt andra hållet av rädsla för att anklagas för rasism. Media tonade ner det, ovilliga att ta itu med obekväma sanningar. Men kanske det mest upprörande och frustrerande är tystnaden från dem som säger sig stå upp för social rättvisa – ideologerna och feministerna som hävdar att de kämpar för kvinnors rättigheter.
Var är de? Var är feministerna som översvämmar sociala medier med ilska över visselblåsningar och gatutillrop men förblir kusligt tysta när det gäller exploatering av tusentals flickor? Var är de liberala aktivisterna som predikar om inkludering och jämlikhet men blir stumma när de ställs inför brott som utmanar deras ideologiska berättelse? Deras tystnad är inte bara hyckleri – den är medskyldighet. Och utöver dem – var är det internationella ramaskriet? Även om du inte är brittisk, borde inte brott av den här typen väcka global fördömelse? När en nation försöker dölja systematiska övergrepp på sina mest utsatta medborgare för att bevara politisk bekvämlighet blir det en fråga som överskrider gränser. Politiker och internationella organisationer borde höja sina röster, men istället möts vi av en öronbedövande tystnad.
Detta är inte ett isolerat problem. Det handlar inte om enskilda brottslingar. Det handlar om ett helt system som har kapats av politisk korrekthet, där skyddet av en viss berättelse har blivit viktigare än att skydda barn. När förövarna tillhör en viss kategori – ofta etniska minoriteter – stannar ilskan och fördömandet upp. Plötsligt tappar de som annars inte tvekar att kalla andra för misogyna eller rovdjur sina röster. Varför? För att det är politiskt obekvämt. Det utmanar deras världsbild.
Ändå är det just dessa grupper – vänsterideologer och självutnämnda feminister – som borde leda kampen. Är inte feminism menat att handla om att skydda kvinnor och flickor från övergrepp, oavsett vem förövaren är? Är inte social rättvisa att stå upp för de maktlösa, oavsett förtryckarens ras eller bakgrund? Istället väljer många att vara tysta för att skydda sin sköra ideologiska konsekvens och sviker därmed de offer de påstår sig bry sig om. Ironiskt nog är det de enda rösterna som vågar tala ut om dessa groominggäng som ofta tillhör högerorienterade talare och nya mediekanaler. Dessa grupper, som ofta finns online, har lyft fram vad mainstreammedia och politiker har ignorerat, bara för att avfärdas och smutskastas som ”högerextrema” för att de vågat belysa sanningen. I Storbritannien har det blivit en politisk minfält att ens nämna denna skandal, där de som söker rättvisa stämplas med etiketter för att diskreditera deras oro.
Deras passivitet skadar inte bara offren – den uppmuntrar också förövarna. När samhället misslyckas med att kalla ondskan för vad den är, när vi prioriterar att inte kränka en viss grupp framför att skydda oskyldiga liv, banar vi vägen för fler övergrepp. Groominggäng är inte bara ett kriminalfall – det är ett samhällsproblem som kräver enad front. Men den fronten splittras när ideologi bestämmer vem som förtjänar vårt fördömande. Och ännu värre, bristen på internationell uppmärksamhet sänder ett budskap om att vissa offer anses mindre värda globalt engagemang än andra.
Så vi måste fråga oss: Varför är det acceptabelt att vara tyst när det gäller dessa flickor? Varför talar ideologer bara ut när det passar deras agenda? Var är de internationella ledarna, organisationerna och politikerna som borde kräva rättvisa?
Och varför smutskastas de få som vågar belysa detta istället för att hyllas? Om detta inte är en kamp värd att föra, vad är det då? Och om dessa offer inte förtjänar din röst, vem gör det då?
Var står du? Kommer du att förbli tyst, eller kommer du att tala ut när det verkligen behövs?