I ett drag som har väckt omfattande ilska och debatt har Arba Kokkallari, europaparlamentariker för Moderaterna, nyligen hamnat i rampljuset genom att uppmana EU-kommissionen att införa censur på X, tidigare känt som Twitter. Hennes argument bygger på behovet av att bekämpa så kallat skadligt innehåll, inklusive desinformation och olagliga aktiviteter. Denna begäran, som hon motiverar med hänvisning till Digital Services Act, har väckt allvarliga farhågor, inte bara om yttrandefrihetens framtid utan också om vad det innebär att ge EU ökad kontroll över det offentliga samtalet.
Många ser detta som ett direkt svek mot de värderingar som Moderaterna historiskt har stått för. Yttrandefriheten har alltid varit en central del av partiets ideologi, en princip som dess medlemmar länge har försvarat. Att Kokkallari nu förespråkar censur har därför mött stark kritik inom partiet. Framstående röster, som Hanif Bali, känd för sitt orubbliga stöd för yttrandefrihet, har öppet fördömt hennes agerande. Balis reaktion speglar en djupare frustration bland dem som ser partiet glida bort från sina grundläggande principer. För dessa kritiker är Kokkallaris förslag inte bara hyckleri, utan även farligt nära de auktoritära tendenser som EU allt oftare anklagas för att visa.
Denna kontrovers speglar dock inte bara en intern splittring inom Moderaterna; den belyser också ett större problem – EU:s växande aptit på att kontrollera narrativet under förevändning att bekämpa skadligt innehåll. Digital Services Act, som ursprungligen presenterades som ett skydd mot legitima hot såsom terrorism och brottslighet, används nu för att tysta politiska åsikter som inte passar in i etablissemangets mall. Kritiker har länge varnat för att sådana regleringar i slutändan skulle bli verktyg för att kväsa obekväma åsikter, särskilt de från nationalistiska eller konservativa rörelser som är kritiska till EU:s migrations- och socialpolitik. Den nuvarande situationen verkar ge dessa varningar rätt.
I centrum av denna konflikt står Elon Musks plattform X, som blivit en symbol för yttrandefrihetens försvarare och en nagel i ögat på EU:s byråkrater. Musks beslut att ge utrymme åt politiskt kontroversiella röster, inklusive ledare från Tysklands AfD, har mött skarp kritik från europeiska makthavare. Hans vägran att böja sig för deras krav har ytterligare intensifierat spänningarna och synliggjort den växande klyftan mellan teknologiska innovatörer som förespråkar öppen dialog och politiska institutioner som verkar fast beslutna att behålla kontrollen över det offentliga samtalet.
Hyckleriet blir ännu tydligare när man ser det stöd som Kokkallari fått från vänsterpolitiker som tidigare varit högljudda försvarare av yttrandefriheten. Deras engagemang verkar nu villkorat – man hyllar yttrandefriheten när det gagnar ens egen agenda, men ropar på censur när den hotar ens politiska ställning. Än mer oroande är den öronbedövande tystnaden från Moderaternas ledning. Ulf Kristersson, partiets ledare, har ännu inte adresserat frågan direkt, vilket får många att undra om Kokkallaris hållning är en isolerad åsikt eller om den signalerar en bredare förändring inom partiet.
Denna tystnad är problematisk, särskilt med tanke på det politiska klimatet. Runt om i Europa växer missnöjet med etablissemanget, vilket banar väg för framväxten av högerpartier. Personer som Giorgia Meloni i Italien och Marine Le Pen i Frankrike får allt större stöd, inte enbart på grund av populistisk retorik, utan också på grund av de etablerade partiernas misslyckande med att hantera kärnfrågor som massinvandring, ekonomisk instabilitet och social oro. Istället för att ta itu med dessa problem verkar EU mer fokuserat på att tysta kritiska röster, en strategi som endast fördjupar misstron och skapar ytterligare polarisering.
Moderaterna befinner sig nu i en känslig position. Om de inte tydligt tar avstånd från Kokkallaris förslag riskerar de att alienera sina kärnväljare – människor som värderar yttrandefrihet högt och som blir alltmer desillusionerade med politiska eliter. Samtidigt står Sverigedemokraterna redo att utnyttja denna felbedömning. Deras långvariga förslag om att garantera alla rätten till ett konto på sociala medier betonar deras engagemang för att skydda det demokratiska samtalet i den digitala eran. I kontrast riskerar Kokkallaris krav på censur att öppna en kritisk flanka som kan skada Moderaternas trovärdighet och minska deras attraktionskraft bland väljarna.
Denna debatt handlar dock om mer än ett enskilt uttalande. Den rör vid fundamentala frågor om Europas demokratiska framtid. Kommer kontinenten att fortsätta längs den inslagna vägen där obekväma röster tystas under förevändning att skydda allmänheten, eller kommer man att åter bekräfta sitt engagemang för öppen dialog och det fria utbytet av idéer? För Moderaterna kommer svaret på denna fråga att definiera deras identitet och deras relevans i den politiska utvecklingen framöver. Utan ett tydligt avståndstagande från Kokkallaris linje riskerar de att framstå som medskyldiga till en bredare agenda av förtryck.
Slutligen står vi inför ett vägskäl – inte bara för Moderaterna, utan för alla som tror på yttrandefrihetens grundläggande betydelse. Censur, när den väl tillåts få fäste, har en tendens att snabbt sprida sig. Vad som börjar som en insats för att bekämpa skadligt innehåll kan snart utvecklas till ett medel för att kväsa politisk opposition. Historien har gång på gång visat oss att urholkandet av medborgerliga friheter ofta börjar med till synes oskyldiga åtgärder förklädda till goda avsikter.
Kokkallaris agerande understryker behovet av vaksamhet. Konservativa måste stå fast vid att försvara de värderingar som definierar dem. Detta innebär att motstå varje försök – vare sig från EU eller enskilda politiker – att inskränka de friheter som generationer har kämpat för att uppnå. Yttrandefriheten är ingen förmån som makthavare kan bevilja efter eget godtycke; det är en rättighet som måste försvaras till varje pris. Allt annat vore ett svek mot själva demokratin.