I dagens Sverige är vi stolta över att vara ett rättvist, öppet och tolerant samhälle. Vi svenskar är kända för vårt hårda arbete, vår ärlighet och vår vilja att bygga en bättre framtid. Ändå befinner sig de goda, laglydiga medborgarna i Sverige allt oftare i en situation där de förväntas acceptera ett osynligt samhällskontrakt: kravet att tolerera det som inte borde tolereras. Det är inte en börda vi har bett om, men det är en vi förväntas bära – för harmoniens skull, för att undvika konflikt och, kanske farligast av allt, för att upprätthålla en fasad av samhällelig enighet.
Denna tolerans, som en gång var en hörnsten i en fungerande demokrati, har förvandlats till något destruktivt: en påtvingad acceptans av beteenden och idéer som underminerar vårt samhälle. Det handlar inte om att acceptera olikheter i åsikter eller livsstil. Sverige har länge varit ett land där människor med olika bakgrunder har kunnat leva sida vid sida i fred. Problemet är att vi nu förväntas blunda för sådant som hotar vår samhällsstruktur – av rädsla för att erkänna problemen ska skapa splittring eller ännu värre, leda till att vi anklagas för att vara intoleranta.
Men här ligger det filosofiska problemet: när tolerans bara går åt ett håll upphör det att vara tolerans och förvandlas till underkastelse. Och när hederliga, hårt arbetande medborgare känner att de inte längre kan säga vad de tycker eller ifrågasätta en nedåtgående utveckling utan att bli kritiserade, bevarar vi inte samhällets harmoni – vi skapar förbittring. Att tolerera det outhärdliga, när det framställs som en moralisk skyldighet, blir ett verktyg för att tysta människor. Det tvingar de goda att förbli tysta medan deras värderingar långsamt urholkas – inte av verklig mångfald, utan av ett krav på att acceptera allt, oavsett konsekvenserna, i toleransens namn.
Vad är då ”det outhärdliga”? Det handlar inte om de uppenbara frågorna – brottslighet, invandring eller så kallade no-go-zoner. De flesta högerpartier pratar redan om dessa saker. Det vi vill belysa är något djupare: förlusten av gemensamma normer och förväntningar som gör att ett samhälle kan fungera. Saker som en gång var självklara – ansvarstagande, pliktkänsla, respekt för andra – ses nu som föråldrade och förtryckande snarare än som grundpelare för ett välfungerande samhälle.
Ta den växande offerkulturen som exempel. Det är inte längre accepterat att förvänta sig att människor ska ta ansvar för sina handlingar. I skolor, på arbetsplatser och i den offentliga debatten har individens ansvar ersatts av en retorik där alla framställs som offer för systemet. Det är inte längre viktigt att bidra till samhället; det viktiga är att hävda sin egen utsatthet. Den hårt arbetande svensken som betalar skatt, uppfostrar sina barn och bidrar till sitt samhälle ses inte längre som en förebild utan som en symbol för ”privilegier”. Denna mentalitet leder inte till framsteg, den leder till kravmentalitet.
Rätt förstådd innebär tolerans att respektera olikheter samtidigt som man har en gemensam vilja att värna samhällets bästa. Men idag har toleransen omdefinierats till att betyda ovillkorlig acceptans av allt, även sådant som undergräver våra grundläggande värden. Hur kan vi då förvänta oss att ärliga svenskar ska fortsätta bära ansvaret, när andra bara ställer krav utan att ge något tillbaka?
Den verkliga faran är inte att samhället omedelbart kollapsar – det är att människor förlorar tron på sitt land. När goda, hederliga medborgare ständigt får höra att deras värderingar är förlegade eller förtryckande, börjar de tvivla – inte bara på institutionerna, utan på själva idén om Sverige. Moralisk utmattning uppstår när människor känner att deras insatser aldrig uppskattas, att de alltid gör fel oavsett vad de gör. Detta är den outhärdliga börda vi förväntas bära: att inte bara leva med dem som inte delar våra värderingar, utan också att få höra att vårt sätt att leva är problemet.
Det här kan inte fortsätta. Ett samhälle kan inte fungera om dess moraliska ryggrad systematiskt försvagas. Att tolerera det outhärdliga leder inte till harmoni, det leder till en tyst desperation bland dem som en gång trodde på sitt land men nu känner sig svikna av det.
Vad är då lösningen? Det handlar inte om intolerans – långt ifrån. Det handlar om att återupprätta balansen. Sverige måste återfinna vad verklig tolerans innebär: ömsesidig respekt baserad på gemensamma värderingar. Vi kan inte fortsätta längs en väg där tolerans är ett ensidigt krav på dem som fortfarande tror på ansvar och arbete. Det är dags att dra en gräns – inte av hat, utan av kärlek till vårt land och dess framtid.
De goda, ärliga och hårt arbetande medborgarna i Sverige förtjänar bättre. De förtjänar att leva i ett samhälle som uppskattar deras insatser, respekterar deras värderingar och erbjuder dem något mer än moralisk utmattning i gengäld. Tolerans får inte bli en ursäkt för förfall; den måste vara en grund för ett samhälle där alla kan trivas – förutsatt att de delar ansvaret för att bygga det.
Vi får inte längre vara rädda för att säga att vissa saker är outhärdliga – inte för att utesluta, utan för att bevara det som är gott. Verklig tolerans är inte underkastelse. Verklig tolerans är modet att stå upp för det som gör oss till ett samhälle värt att leva i – utan rädsla, utan ursäkter och utan bördan att tvingas uthärda det outhärdliga.