Turkiets ambition att ansluta sig till Europeiska Unionen har varit en omstridd fråga i årtionden. Trots att landet är en NATO-allierad med den näst största armén i alliansen, skulle ett EU-medlemskap för Turkiet vara ett katastrofalt misstag. Argumentet att Turkiets militära styrka eller strategiska position skulle rättfärdiga ett medlemskap faller platt när man granskar de djupare politiska, kulturella och säkerhetsrelaterade problemen. Sanningen är enkel: EU behöver inte Turkiet, och Turkiet hör inte hemma i EU.
1. En demokrati endast till namnet
Ett grundläggande krav för att bli medlem i EU är en stark förankring i demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Turkiet har dock systematiskt rört sig i motsatt riktning. Det misslyckade kuppförsöket 2016 gav president Erdoğan en perfekt ursäkt att rensa ut oppositionella röster från militären, rättsväsendet, medierna och den offentliga sektorn. Tiotusentals fängslades, oberoende nyhetskanaler stängdes ner och oppositionella röster tystades.
Som svar på detta röstade Europaparlamentet 2016 för att frysa medlemskapsförhandlingarna och fördömde den turkiska regeringens auktoritära övergrepp. År 2018 konstaterade EU:s allmänna rådsförsamling att Turkiet backade från europeiska värderingar, vilket effektivt stoppade alla framsteg mot medlemskap. För varje år som går avlägsnar sig Turkiet alltmer från de demokratiska principer som EU vilar på.
2. En demografisk bomb
Med en befolkning på cirka 87 miljoner skulle Turkiet omedelbart bli den mest folkrika medlemsstaten i EU. Detta utgör ett betydande problem – Turkiets medlemskap skulle ge det ett enormt politiskt inflytande inom EU och förändra maktbalansen i Bryssel. Är Europa verkligen redo att låta turkiska politiker få en avgörande roll i att forma unionens framtida policy, när Turkiet varken delar eller respekterar de grundläggande värderingar som EU bygger på?
3. Islamisering – ett växande problem
EU har redan haft stora svårigheter med att integrera muslimska invandrargrupper, och ett turkiskt medlemskap skulle bara förvärra situationen. Europeiska nationer har upplevt ökade sociala spänningar, parallellsamhällen och en ovilja till integration från vissa muslimska grupper. Christopher Caldwell argumenterar i sin bok Reflections on the Revolution in Europe för att den massiva muslimska invandringen har förändrat Europas kulturella identitet, ofta på ett sätt som skapar motsättningar mot västerländska värderingar.
Om Turkiet blir medlem skulle över 80 miljoner ytterligare muslimer få rätten att fritt resa, bo och arbeta inom EU. Med tanke på de redan existerande problemen relaterade till radikalisering, kulturella krockar och islamistisk extremism i europeiska städer, varför skulle vi medvetet öppna dörrarna ännu mer?
4. En opålitlig geopolitisk aktör
Förespråkare för Turkiets EU-medlemskap hävdar att landets militär och strategiska läge skulle stärka Europas säkerhet, särskilt mot rysk aggression. Men Turkiet har gång på gång visat att dess intressen inte är i linje med Europas.
Dess nära relation till Ryssland – inklusive köp av rysk militär utrustning och vägran att genomföra EU:s sanktioner – visar att Turkiet inte kan betraktas som en pålitlig partner. I östra Medelhavet har Turkiet dessutom varit involverat i territoriella konflikter med EU-medlemmarna Grekland och Cypern, vilket ytterligare försämrar de diplomatiska relationerna. Om Turkiet redan nu undergräver europeiska allierade, vad skulle då förändras om landet blev en del av EU?
5. Cypern-konflikten – ett olösligt problem
Ingen diskussion om Turkiets EU-medlemskap är komplett utan att nämna Cypern. Turkiet invaderade ön 1974 och ockuperar fortfarande norra Cypern. Det vägrar dessutom att erkänna Republiken Cypern, som är en fullvärdig EU-medlem.
Hur kan ett land som ockuperar en del av ett EU-land ens övervägas för medlemskap i unionen? Konflikten har pågått i nästan fem decennier, och så länge Turkiet inte erkänner Cypern och drar sig tillbaka, är dess EU-medlemskap en omöjlighet.
6. Turkiet får inte köpa sin väg in – inte ens genom att hjälpa Ukraina
Nu försöker Turkiet spela en ny strategi för att få närmare relationer med EU: genom att erbjuda sig att hjälpa Ukraina militärt, eventuellt genom fredsbevarande trupper på marken eller andra säkerhetsinitiativ. Vi ska inte låta oss luras. Det här är bara ett spel för att förbättra sin egen position i Europas ögon.
Oavsett vad Turkiet erbjuder i form av militära lösningar, spelar det ingen roll. EU är inte ett militärt alliansblock – det är en union byggd på värderingar och principer som Turkiet inte delar. Turkiets vilja att hjälpa Ukraina, oavsett hur ädel den kan verka, är ingen anledning att öppna dörren till EU.
Och låt oss vara helt klara: Om Turkiets ansökan någonsin ens börjar tas på allvar, måste Sverige och de andra nordiska länderna omedelbart lämna EU. Vi vet alla var dessa turkar kommer att flytta – raka vägen till våra välfärdssystem i Norden.
Slutsats: Europa måste stänga dörren för gott
EU bygger på principerna om demokrati, rättsstat och kulturell sammanhållning. Turkiet misslyckas på samtliga punkter. Det är en alltmer auktoritär stat, dess befolkning skulle dramatiskt förändra EU:s politiska och demografiska balans, och dess kulturella och religiösa identitet är oförenlig med europeiska värderingar.
Turkiets militära styrka och strategiska läge är inte tillräckliga skäl för medlemskap – särskilt när dess utrikespolitik ofta går på tvärs med europeiska intressen. EU måste en gång för alla slå fast att Turkiet aldrig kommer att bli medlem, och diskussionen om dess eventuella anslutning bör avslutas för gott.
Sverige och de nordiska länderna har mycket att förlora om Turkiet ges en plats i EU. Om detta ens övervägs på allvar måste vi dra oss ur unionen innan vi ser en massiv invandring av turkar till våra länder. Europa måste stå fast – Turkiet hör inte hemma i EU, och det kommer det aldrig att göra.