Policyinitiativ: Sveriges Inhemska Kärnvapenavskräckning

Här är en en-minuts sammanfattning av den fullständiga policyn som följer nedan:

Sveriges säkerhetssituation har förändrats drastiskt. Trots NATO-medlemskap kan vi inte enbart lita på alliansens skydd, särskilt med osäkerheter kring USA:s åtaganden. För att säkra vår nationella suveränitet bör Sverige, eller en skandinavisk allians, utveckla en egen kärnvapenavskräckning.

Ett svenskt kärnvapenprogram skulle minska vårt beroende av utländska makter, stärka vår försvarsförmåga och ge oss större strategisk autonomi i en osäker geopolitisk värld. Länder som Frankrike och Israel har framgångsrikt etablerat egna kärnvapenprogram för att skydda sig själva.

För att möjliggöra detta måste Sverige lämna internationella avtal som NPT och TPNW samt anpassa nationell lagstiftning. Ett program skulle kräva betydande investeringar i forskning, infrastruktur och militära system, med en beräknad kostnad på 300–600 miljarder SEK över 15 år. Finansiering kan ske genom försvarsbudgeten, statsobligationer och industriella samarbeten.

Ett svenskt kärnvapenförsvar är en nödvändighet för att säkra vår framtid i en värld där stormakters lojalitet inte kan tas för given.

Introduktion

Den geopolitiska situationen har förändrats drastiskt. Rysslands ökade militarisering, Kinas växande anspråk och de alltmer osäkra säkerhetsgarantierna från västvärlden kräver en strategisk omvärdering. Sverige har gått med i NATO, men verkligheten kvarstår – den enda sanna säkerheten kommer från självförsvar och självförsörjning. Ett kärnvapenbeväpnat Sverige – eller en skandinavisk kärnvapenavskräckning – skulle stärka vår nationella suveränitet, säkerställa ett trovärdigt försvar och höja vår strategiska position.

Oavsett NATO-medlemskap har osäkerheten i USA:s utrikespolitik, särskilt under Donald Trump, kastat hela NATO-alliansen in i en svårbedömd framtid. Möjligheten att USA drar sig tillbaka från sina åtaganden gör att Sverige måste vara förberett på att försvara sig självt. Vi kan inte lita på någon annan än oss själva.

Motivering för ett svenskt kärnvapenprogram

Nationell säkerhet och suveränitet: Kärnvapen är det yttersta avskräckningsmedlet mot existentiella hot.
Minskad beroende av utländska makter: NATO ger säkerhetsgarantier, men alliansen är inte ofelbar, och trovärdigheten i dess avskräckningsstrategi är inte garanterad.
Strategisk autonomi för Sverige och Skandinavien: Ett inhemskt utvecklat kärnvapenprogram skulle ge Sverige och dess nordiska allierade större inflytande i global geopolitik.
Geopolitiska realiteter: Med Rysslands invasion av Ukraina och dess fortsatta expansionistiska politik måste Sverige förbereda sig för de värsta scenarierna där NATO:s respons är fördröjd, otillräcklig eller i värsta fall obefintlig.
Precedensfall från andra nationer: Nationer som Frankrike och Israel har framgångsrikt utvecklat självständiga kärnvapenprogram och därigenom säkrat sin egen säkerhet.

Juridiska och fördragsmässiga överväganden

För att utveckla ett inhemskt kärnvapenprogram måste Sverige vidta omfattande förändringar i lagstiftning och politik, inklusive utträde ur och omförhandling av befintliga internationella åtaganden.

1. Utträde ur Icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT)

Sverige är en signatär av NPT (1968) som icke-kärnvapenstat, vilket förbjuder oss från att utveckla eller förvärva kärnvapen.
Ett formellt utträde är nödvändigt enligt Artikel X i NPT, som tillåter parter att lämna om "extraordinära händelser" hotar nationella intressen.
Förfarande för utträde:
- Tre månaders varsel måste ges till samtliga parter i avtalet samt FN:s säkerhetsråd.
- Motivering måste presenteras, baserat på förändrade globala säkerhetsförhållanden (t.ex. rysk aggression, NATO:s osäkerhet).

2. Avvisande av Fördraget om fullständigt förbud mot kärnvapenprov (CTBT)

Sverige har undertecknat men inte ratificerat CTBT (1996), vilket förbjuder kärnvapenprov.
En formell avvisning av fördraget eller icke-ratificering är nödvändig för att möjliggöra tester av vapnens funktionalitet och utveckling.

3. Uppsägning av Fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW)

Sverige stödde TPNW 2017 men har inte ratificerat det.
Ett formellt avståndstagande från detta fördrag är nödvändigt för att möjliggöra kärnvapenutveckling.

4. Ändringar i svensk lagstiftning

Lag (1984:3) om inspektioner enligt Icke-spridningsavtalet måste upphävas eller ändras för att ta bort begränsningar för kärnvapenrelaterad verksamhet.
Kärntekniklagen (1984:3) måste modifieras för att tillåta militär tillämpning av kärnteknologi.
En ny juridisk ram måste införas för:
- Finansiering och styrning av ett kärnvapenprogram.
- Utveckling av urananrikning och plutoniumåtervinning.
- Etablering av forskningsinstitutioner för kärnvapen.

Strategi för programutveckling

1. Upprättande av en nationell kärnvapenmyndighet

Skapa en Svensk Kärnvapenmyndighet (SKM) för att leda forskning, utveckling och implementering.
Samarbete med civil kärnkraftsindustri för tekniköverföring.

2. Utveckling av infrastruktur

Utnyttja befintliga kärnkraftsanläggningar (Forsmark, Ringhals) för att producera vapenklassat material.
Bygga upp svensk anrikning av uran och återvinning av plutonium.

3. Integrering med det militära

Forskning och utveckling av stridsspetsar.
Utveckling av leveranssystem:
- Ubåtsbaserade ballistiska robotar (SLBM) för andraslagsförmåga.
- Luftburna kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar.
- Landbaserade missilsystem.

4. Kostnadsberäkningar

Forskning och utveckling: 100–200 miljarder SEK över 10 år.
Infrastruktur och urananrikning: 50–100 miljarder SEK.
Missilsystem och stridsspetsar: 150–300 miljarder SEK.
Total uppskattad kostnad: 300–600 miljarder SEK över en 15-årsperiod.

5. Finansiering

Försvarsbudgeten: Omprioritera 20 % av den svenska militära budgeten.
Statsobligationer: Utfärda långsiktiga investeringsobligationer.
Industriella samarbeten: Engagera svenska försvarsindustrier.

Godkännande i regeringen

Folkopinion: Informationskampanj om nödvändigheten av kärnvapenavskräckning.
Parlamentarisk förankring: Bygga stöd inom riksdagen.
Strategiska allianser: Få stöd från nordiska regeringar.
Folkomröstning: Vid behov presentera frågan för svenska folket.

Slutsats: Sveriges framtid kräver självförsvar

Sverige måste inse att kärnvapenavskräckning är den yttersta garantin för vår säkerhet. Oavsett NATO-medlemskap måste självförsörjning i försvarsfrågor prioriteras. Vi kan inte förlita oss på att andra ska skydda oss i en värld där stormakternas lojalitet är osäker.

Detta initiativ kräver modigt ledarskap, strategisk framsynthet och en obruten vilja att trygga Sveriges framtid. Tiden för kärnvapenneutralitet är förbi.